Ockupationen är det stora problemet

Israels misslyckande i Libanon och en samlingsregering i Palestina ger nytt hopp åt Mellanöstern. Nästa steg måste vara att kräva FN-trupper som patrullerar gränsen mellan Palestina och Israel. Det anser den libanesiske författaren och litteraturvetaren Elias Khoury.

Khoury befann sig själv i sitt hem i Beirut när bomberna föll i somras. Trots att han är varit med förr – han deltog som ung i det libanesiska inbördeskriget – var han rädd. Det är man alltid när man ser husen rasa, säger han.
Khoury föddes 1948, samma år som staten Israel utropades och 700 000 palestinier fördrevs. Från hemlandet Libanon reste han i slutet av 60-talet till Jordanien och anslöt sig till Yassir Arafats Fatah-rörelse, som på den tiden betraktades som en terroristorganisation i Västvärlden. Han har varit redaktör för en lång rad tidskrifter och skrivit flera böcker och pjäser. Han senast översatta roman heter Solens portar och utkom på svenska förra året. Han är professor i litteraturhistoria och kulturredaktör för tidningen Al Nahar.
Jag träffar honom i Helsingborg den 11 september – precis fem år efter attentaten som omformade världspolitiken. Han är försiktigt optimistisk. Israel slogs tillbaka i Libanon. Det skapar nya möjligheter.

Vad är orsaken till att Israel sex år efter tillbakadragandet år 2000 åter skapar en buffertzon i södra Libanon, denna gång patrullerad av FN-soldater?

– De ville använda Libanon som ett slagfält i det amerikansk-israeliska projektet för Mellanöstern, det som Condoleezza Rice kallade för ”det nya mellanöstern” när hon besökte Libanon under kriget. Jag vet inte exakt vad hon menar, men situationen i Irak antyder att det innebär inbördeskrig och kaos, säger Elias Khoury.
Han tror att angreppet mot Libanon handlade om att testa Hizbollahs styrka inför en framtida attack mot Iran. Och att Washington nu insett att ett sådant angrepp skulle bli
mycket svårt.

– Men den ursprungliga planen var inte att ha FN-trupper, utan multinationella styrkor, det vill säga NATO-styrkor. Det är hade varit detsamma som ockupation. De försökte helt enkelt upprepa vad de gjorde 1982.
Skillnaderna mellan då och nu är stora, påpekar Khoury. Då slogs den israeliska armén mot PLO:s styrkor. Nu mot lokalt förankrade trupper. Dem kan man inte kasta ut ur landet.
– Den andra skillnaden är förstås att Israel nu misslyckades militärt. Den israliska armén tvingades ändra sina planer tre gånger under kriget. Först hade de en Kosovo-plan, det vill säga de skulle bomba fram en seger från luften. Den andra planen var att enbart använda elittrupper. Och den tredje planen, som också misslyckades, var när de satte in 30 000 infanterisolater och stridsvagnar.

Men trots att de misslyckades så är resultatet ändå att en buffertszon skapas. Har de då inte vunnit?

– Tvärtom. Israel har aldrig velat ha FN-trupper. De FN-soldater som fanns i Libanon innan var symboliska trupper, utan makt. Nu tvingas Israel acceptera riktiga FN-trupper. Det är ett av krigets mest intressanta resultat. Det banar väg för en liknande lösning i Palestina. Vi kommer aldrig att få en lösning av Palestinakonflikten utan att FN-soldater separerar Israel och Palestina.

Khoury tycker därför att det är bra om Sverige och andra europeiska länder deltar i dessa FN-uppdrag och hoppas överhuvudtaget att Europa ska blanda sig i regionen mer. Mellanöstern har, menar han, alltför länge varit en amerikansk angelägenhet. Han tror inte heller att FN-trupperna i Libanon kommer att angripas av Hizbollah. Rörelsen vet mycket väl att det skulle vara vansinne, att de skulle får hela världen emot sig.
-Hittills har Hizbollah agerat mycket rationellt. De hade till exempel kunnat ta makten i Libanon när som helst, även före kriget. Men de har ett stort handikapp: Hizbollah består enbart av shiamuslimer. De skulle aldrig kunna styra ett multikonfessionellt samhälle. Libanon skulle belägras och kollapsa i inbördeskrig. Det vet de.
-Sen vet man förstås aldrig hur de skulle reagera om något galet händer, ett amerikanskt angrepp mot Iran till exempel.

Ett annat resultat av kriget i Libanon är att Hizbollah har stärkts politiskt. De betraktas som Libanons försvarare. Hur förändrar det libanesisk politik?

– Det är komplicerat, säger Khoury. Han var själv med om att grunda det lilla vänsterpartiet DLM, demokratiska vänsterrörelsen, 2004, ett parti som knoppats av från kommunistpartiet och som erövrat ett mandat i Libanons parlament. När han ska beskriva Hizbollahs position drar han en parallell till hur de gamla kommunistpartierna ofta fungerade: å ena sidan deltog de i det politiska livet i sina hemländer, å andra sidan ingick de i ett globalt sovjetiskt maktspel.
– Hizbollah är del i ett större islamistiskt projekt knutet till Iran. Min hypotes är att den enorma infrastrukturen, tunnlarna, raketramperna som de byggt upp i södra Libanon, inte enbart syftade till att försvara Libanon, utan också är till för att möta ett angrepp mot Iran.
Han påpekar att det är första gången sedan Vietnamkriget som FNL:s gerillataktik använts fullt ut – och visat sig vara effektiv. Det överraskade den israeliska armén. Den har vant sig vid att bekämpa maktlösa palestinier utan några egentliga vapen att tala om. Nu ställdes man mot en väl förberedd armé.
– Men nu är det överraskningsmomentet över. Kortet är spelat. Det kan inte upprepas. Jag tror därför att Hizbollah kommer att bli mer och mer ett libanesiskt parti. Vad som nu måste ske är att dess militära styrkor inlemmas i den libanesiska armén.

Som du sa, så är Hizbollah del i ett islamistiskt projekt. Sen har du Hamas som vinner valet i Palestina. Och i Egypten utgör det muslimska brödraskapet – som ju i och för sig inte är knutet till Iran – den enda verkliga oppositionen. Alla är de islamistiska rörelser, grundade på religion. Vad hände med kommunistpartierna och med de sekulära nationalisterna?

-Kommunistpartierna i arabvärlden drabbades av samma sak som överallt i världen. Det kommunistiska projektet dog när Sovjetunionen kollapsade. Vad hände med ert eget?

De är socialdemokrater idag.

-Och den sekulära nationalismen har krossats av USA och Israel. I Iran krossades Mossadeq av Amerika. PLO var den sista representationen av den nationalistiska rörelsen. Och jag anser att PLO förstördes av israelerna. Alla talar om korruptionen under Arafat. Men när israelerna hade en motpart som var sekulär och redo för fred, så belägrade de honom och vägra tala med honom. Och nu klagar de på att de fått Hamas istället.
-Den islamistiska rörelsen å sin sida byggdes upp under 80-talet i Afghanistan. Usama Bin Ladin deltog i det heliga kriget mot Sovjetunionen och var allierad med USA.

Visst, det är sant om al Qaida. Men det gäller ju inte de rörelser jag nämnde.

– Framväxten av mumslimsk fundamentalism i till exempel Egypten har finansierats av regimen i Saudiarabien. Och saudierna är USA:s vänner.

Idag, hävdar Khoury, måste man först av allt inse att islamisterna är helt olika grupper. Man kan inte bara se al Qaida. Turkiets regering är islamistisk. Hamas är ingen liten terrorgrupp, utan en rörelse som är en del av det civila samhället i Palestina och bedriver sin inrikespolitik med fredliga medel. Han är själv helt sekulär, men betraktar inte islamisterna som sina fiender. Fienden är dikatorerna, säger han: Baathregimen i Syrien, Hosni Mubarak i Egypten.
Khoury knyter de sekulära rörelsernas framtid till frågan om fred. De sekulära rörelserna kan bara vinna mark när det finns hopp, när människor har framtidsutsikter, tror han. Men mycket av hoppet dog efter terrorattackerna i New York för fem år sedan.
– Och när man är i en hopplös situation gör man hopplösa val: man stödjer fundamentalister.
Valet i Palestina ser Khoury som en protesthandling riktad mot Fatah och mot det låsta politiska läget.
-Om det blir nya val hoppas jag Hamas vinner igen. Inte för att jag stödjer Hamas, men Fatah behöver lära sig en läxa. Man kan inte leda ett land med korruption och utan någon politisk agenda. Även om jag inte alltid höll med honom, så hade Arafat en agenda. Men Abu Mazen har ingen. Folket såg den politiska blockeringen och sa: ni får vad ni förtjänar, här får ni Hamas.

Men hur ska de sekulära rörelserna möta islamisterna?

– Vi måste finna gemensamma program med dem, där folk med olika ideologier kan enas om att bekämpa ockupation och diktatur.

Samma vecka som vi träffas har Hamas deklararat att man bildar en koalitionsregeringen i Palestina tillsammans med Fatah. Det är just sådant Khoury efterlyser. För första gången på länge är han optimistisk.

Men är det inte ett farligt projekt? Iranier som flytt från Khomeini-diktaturen talar ibland om att många som stödde islamisternas revolution sedan blev slaktade.

– Jag kommer själv från den kommunistiska traditionen. Vi har varit värre än islamisterna. Folk som stödde kommunisterna blev också slaktade runt om i världen.

Men det betyder väl inte att man måste göra samma misstag?

– Nej, men vi måste förstå varför de blev slaktade i Iran. Det var inte för att islamisterna var islamister, precis som kommunister inte slaktar folk för att de är kommunister. Det är en fråga om styrkeförhållanden, av relationen till gräsrötterna, hur man lyckas politiskt.

Så de sekulära rörelserna ska inte bekämpa islamisterna?

– Fienden är diktaturerna och ockupationen. Alla andra kan vara våra fiender eller våra vänner beroende på omständigheterna. Det kan inte vara vår uppgift att bekämpa islamismen.

Under demonstrationerna mot kriget här i Europa marscherade vänstern ibland under Hizbollahflaggor och porträtt av Nasrallah. Många kände att det var svårt att ställa upp på, eftersom det innebar att stödja Hizbollah. Ska Europas vänster välja vem man ska stödja, eller ska man stödja allt motstånd?

-Jag är inte europé, men jag tycker att också för Europas vänster måste det viktiga vara sakfrågan, vad man kämpar emot. Jag anser att ockupationen är det stora problemet. I den kampen kan vi komma från olika fraktioner, med olika perspektiv, men förenas mot en gemensam fiende.
– Och jag tror att man kan sätta press på islamisterna om man VERKLIGEN kämpar för att ockupationen ska upphöra. Då måste de lyssna.

Khoury säger att han kan förstå – och respektera – den som inte vill göra gemensam sak med fundamentalister eller fascister. Se vad som hände när vänstern stödde Pol Pot, säger han.
– Men jag ser ingen Pol Pot i arabvärlden. Och självklart måste vi bekämpa al Qaida. Men det sätt som Hamasregeringen behandlats på är skamligt! Alla ville ha demokrati och alla höll med om att valen i Palestina varit demokratiska. Men när Hamas vann, så stoppades biståndet – palestinierna fick svälta. Det betyder att ni inte tror på demokrati.

Men det faktum att en regering är demokratiskt vald betyder ju inte nödvändigtvis att man måste stödja den. Vi diskuterar ju till exempel en bojkott av Israel.

– När ni bojkottar Israel tror jag på er. Det har ni aldrig gjort. Det kommer aldrig att ske.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson