I åratal har kampen mot fusket stått högt på den politiska dagordningen. Det har nästan inte gått att slå upp en ledarsida eller lyssna på en politikerdebatt utan att få höra om det bortskämda, bidragsberoende folk som snyltar på alltför generösa socialförsäkringssystem med alltför slappa kontroller och låter alla oss hederliga skattebetalare stå för notan.
Lösningarna lanseras i nästa andetag. För att rädda försäkringarna från att undergrävas måste vi försämra dem: skärpta kontroller, sänkta ersättningsnivåer, en extra karensdag.
Retoriskt är det smart. Inte bara därför att profetian kan bli självuppfyllande – om alla tror att alla andra skor sig, kommer många fler att själva ta för sig. Utan också för att ingen kan försvara fusk, det ligger i själva ordets natur. När fackföreningar och vänsterfolk invänt att problemen väl snarare är att folk till exempel går till jobbet fastän de är sjuka, så har de kunnat misstänkliggöras. Ser de inte egentligen genom fingrarna med fusket? Är de kanske fuskare själva?

Det senaste exemplet närmast exploderade i början av veckan, då Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering rapporterade att så mycket som 20 procent – 650 miljoner – av de pengar som betalats ut för vård av sjukt barn kan ha gått till fuskare. I tidningar som Aftonbladet (26 september) och Expressen (25 och 26 september) gjordes denna misstanke – inget är bevisat – snabbt om till ett faktum under rubriker som ”Fusk-Sverige”.

I skarp kontrast till den stora uppmärksamheten kring undersökningen av detta (miss-)bruk står den knapphändiga rapporteringen när försäkringskassan i fredags presenterade en granskning av fusket inom tio olika försäkringar, från föräldrapening och aktivitetsstöd till bostadsbidrag och sjukpenning. Den visade att fusket generellt är tämligen måttligt. Bara i en (1) procent av fallen tror försäkringskassan att det går att bevisa fusk. Det skulle i så fall, enligt försäkringskassan, betyda ungefär en miljard om året.
Men vad hjälper det? Bilden av det utbredda fusket har ju redan satt sig. ”Försäkringskassan konstaterar att bidragsfusket är fortsatt högt ” konstaterar Ekot. ”Vill vi ha kvar dagens generösa socialförsäkringar – och det är det enda rimliga – så måste de skyddas från människor som samvetslöst plockar på sig från vår gemensamma kassa. Annars finns det inte tillräcklig mycket kvar för att kunna hjälpa alla de som verkligen är behov av samhällets stöd ” skriver Göteborgs-Postens ledarsida (24 september). Sydsvenska Dagbladet inser dock samma dag att det kanske inte är så mycket att orda om. ”Visst kan 1 procent fuskare framstå som marginellt och en miljard är i statsbudgetsammanhang ingen ofantlig summa. Men nog hade pengarna kunnat användas på bättre sätt. Än värre är att allmänhetens vetskap om att det fuskas riskerar att urholka skattemoralen, vilket i sin tur kan ge ännu större förluster för staten.”
Ja, är det inget problem idag, så kan det ju bli. Bäst att skärpa kontrollerna.
Och skrivbordsjägarna på Dagens Nyheter, Expressen, Svenska Dagbladet, som annars brukar vara pigga på att ta kamp mot fusket?
De höll tyst om undersökningen. Kom kanske plötsligt på att de glömt en platta på spisen.
Det gäller att välja sina exempel.

Visst, en miljard är en miljard. Och om det skulle vara så att enskilda system, som ersättningen för vård av sjukt barn, missbrukas väldigt mycket, så är det förstås ett problem. Men 2005 betalades 400 miljarder ut inom de olika socialförsäkringarna. Att ett så enormt system inte läcker mer än en fjärdedels procent visar väl snarast på en nästan fantastisk hederlighet? Vi tar ut sjukpenning när vi är sjuka, bostadsbidrag när vi är fattiga. Fifflarna är få. De kostar oss som tre mil motorväg.
Så kan vi kanske sluta prata om bidragsfusket nu?
Och till exempel i stället ägna hösten åt de kanske 30 miljarder som Skatteverket tror varje år göms undan utomlands för att undgå skatt.

Skribent: Petter Larsson