Borgerlig utrikespolitik, vad är det? Steg för steg lär svaret tvingas fram av en verklighet som på det här området inte låter sig bevekas av innehållslösa formuleringar eller glada plask i en badtunna.

Vad alliansen hittills har skrivit i ämnet är tunt. I programmet ”Sveriges nordiska, europeiska och globala engagemang i en föränderlig värld” sägs saker som att ”alliansen vill söka sig bort från dagens färglösa utrikespolitik” eller ”vill se en mer realistisk Rysslandspolitik”.
Vad detta ska betyda, om det nu är tänkt att betyda något alls, framgår inte av vare sig detta dokument eller preciseringar som kunde ha gjorts före valet.
Sanningen är väl den att utrikespolitiken knappast funnits med i diskussionerna inför valet. Ämnet intresserar inte den blivande statsministern. Dessutom finns ett arv av motsättningar kring nyckelfrågor som Sveriges alliansfrihet, synen på bistånd, synen på USA, synen på kärnkonflikten i Mellanöstern mellan Israel och palestinierna, inställningen i globala miljöfrågor med mera.
Folkpartiet vill ha in Sverige i Nato. Är den frågan nu död och avförd från de närmaste årens dagordning?
Ledande folkpartister och moderater skummade av entusiasm inför USA:s folkrättsvidriga invasion av Irak 2003 som nu permanentats till ett ohyggligt inbördeskrig och en politisk skänk till terrorismen. Sverige skulle också delta i kriget, hette det då. Exakt vilka slutsatser som dragits av borgerligheten i sin helhet av denna fundamentala brist på omdöme och orientering i dagens värld är obekant.
Skäl till oro finns eftersom det från samma håll restes krav tidigare i år på att Sverige skulle göra ”Danmarks sak till vår” sedan den borgerliga danska regeringen vägrat uttala sig om innehållet i de så kallade Muhammedteckningarna, därtill pressad av sitt parlamentariska beroende av Dansk Folkeparti.
Inget ledande EU-land ville ställa upp på den sortens falska solidaritet. Men svenska folkpartister hävdade att det var ett tvingande moraliskt krav.
Moralens roll i utrikespolitiken splittrar partierna i frågan om svenskt bistånd. Moderaterna tycker att 1-procentmålet är för högt satt, det är viktigare att kritiskt granska biståndet ner till sista kronan än att formulera en vision för svenska insatser för världens mest utsatta.
En inte alltför vild gissning är att moderaterna i en vacker gest avstår från att driva sin linje. Åsikten att biståndet är för dyrt har de ju ändå kvar.
De för svensk vardag viktigaste utrikesfrågorna, som vi själva kan påverka direkt, handlar om EU. Om EU sades ingenting av vikt av något parti i valrörelsen. Men det finns skäl att tro att alliansens instinktiva misstro mot löntagarkrav som tycks inkräkta på företagens rätt att ensamma sätta gränser för arbetsrätten nu får ordentligt genomslag.
Ska vi gissa att när Sveriges regering blir tillfrågad av EG-domstolen om sin syn på Vaxholmskonflikten så är det inte värnet om de svenska kollektivavtalens lika lön på lika villkor som kommer att lyftas fram.
Och lika självklart blir det börsaktörernas perspektiv som kommer att bestämma synen på EU:s tjänstedirektiv.
En del kan alltså redan förutses, annat kan befaras.
Men sedan socialliberalerna tågade ut ur svensk politik har också risken ökat för rena omdömeslösheter, i avsaknad av kunskap och ideologisk förankring av utrikespolitiken.
Så, varför inte kalla in Hans Blix för ett andra varv i Arvfurstens palats. Han har det de andra borgerliga kandidaterna till utrikesministerposten saknar.

Publicerad i Skånska Fagbladet den 26 september 2006

Skribent: Håkan Hermansson