Folkpartiets spioneri kommer att förfölja partiledaren, ända in i en borgerlig regering om en sådan skulle bildas, tills vettiga och trovärdiga svar på alla obesvarade frågor dragits fram ur skumrasket.

Hittills har partiledningens medverkan i sanningssökandet varit en motvillig och snubblande uppvisning i hur man i det längsta ska undvika att tala om vad man vet.

Lars Leijonborg beslogs snabbt med lögn när han mot bättre vetande och sannolikt i hopp om att tidigt kunna begrava hela affären och samtidigt få behålla sin partisekreterare påstod att hans tro var att ”partiledningen inte haft någon tillgång till informationen”.
Andra, inte partiet, har sedan röjt bilden av ett långvarigt och systematiskt utnyttjande av stulen information från dataintrånget som utnyttjats av ledande folkpartister i valkampanjen.
Det senaste inslaget i härvan är uppgifterna ur polisförhöret med LUF:s pressekreterare Per Jodenius.
Han hävdar, med stöd av journalisten Niklas Svensson, att folkpartiets centrale strateg och Lars Leijonborgs närmaste man Johan Jakobsson dels uppmanat honom att ljuga om hur många gånger han gjort intrång på nätverket dels bett honom gå till Expressens reporter för att ge denne en möjlighet att spionera på och smutskasta socialdemokraterna fram till valdagen.
Redan när Jakobsson offentligt påstod att uppmaningen till Jodenius handlade om att ge media tillfälle att avslöja brottet fick det uppenbara ljugandet ett skimmer av löje. Han påstår att han aldrig förvarnade Leijonborg om den storm som skulle komma och sedan mer eller mindre glömde bort hela saken därför att han är trebarnsfar och har mycket att stå i .
Förklaringen var för orimlig och fräck för att kunna tas på allvar. Och denna plågsamma tångförlossning av en sanning vi ännu inte fått se i helfigur utlöste självklart depression hos folkpartister ute i landet.

Det handlar fortfarande om en förlust av förtroende som inte kan lindras av statsrådsposter eller folks relativa likgiltighet eller okunnighet om den här affärens verkliga allvar.
Det kan vara så att raden av politiska affärer och tidigare upphetsning i media kring mindre allvarliga, men likväl moraliskt ruttna, beteenden där inte minst socialdemokrater haft anledning att skämmas har förmörkat sikten denna gång.
Att folkpartiledningens spionage, med benägen hjälp av generade alliansbröder och en del lika generade borgerliga ledarsidor (läs: Svenska Dagbladet, Expressen med flera), nu ska förminskas och likställas med individuella dumheter av det slag vi sett tidigare är helt klart.
På valnatten vet vi om den bagatelliserande strategin haft framgång, men jag tillåter mig tvivla.
Ett skäl är att den pågående förtroendekrisen för folkpartiets ledning, där vi bara har partiledarens eget ord på att han numera berättat allt han vet, har avslöjat en motvilja hos partiets socialliberaler – inte bara mot det avslöjade sjasket utan också mot den politik som spindoktorerna och PR-gänget kring Leijonborg torgfört under senare år.
Den moralistiska självgodheten, den kalla misstänksamheten mot svaga grupper, ett socialt insnävat medelklassförakt för alla som inte i likhet med det nya folkpartiet omedelbart krävt hårda tag, kontroll och disciplinering när svåra samhällsfrågor avhandlats.
Det här är ett parti som behöver tvättas uppifrån och ner för att med någon trovärdighet kunna framstå som ett liberalt alternativ i svensk politik och vara värdigt att ingå, med ansvarsfulla statsrådsposter, i en ny regering.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 13 september 2006

Skribent: Håkan Hermansson