Framsteg och förtryck, sida vid sida

Christna Wilhelmina N. och Emma Theresia W. föddes 1838. Christinas föräldrar dog när hon var ung. I tonåren arbetade hon på fabrik, därefter i familj. Emmas pappa var kapten i handelsflottan. Emma hade bott hemma, men gripits för stöld.
1859 registrerades de som prostituerade, eftersom de levde ett ”sedeslöst liv”, som det uttrycktes i polisprotokollet. De flyttade till en bordell. Ett år senare dränkte de sig tillsammans. De var då 22 år gamla.
Mer vet vi inte.
Deras öden återges i ekonomhistorikern Yvonne Svanströms populariserade avhandling ”Offentliga kvinnor” – som berättar om hur prostitutionen hanterades i ett Sverige vid industrialismens genombrott, då kyrklig moral, modern (nåja) läkarvetenskap och statsmaktens behov av kontroll och kategoriseringar resulterade i statligt sanktionerade sexköp.
Först genom kommunala bordeller, som infördes med argument om att man ville begränsa spridningen av könssjukdomar, särskilt till soldaterna, men som i praktiken användes av överklassens män, eftersom priserna sattes så högt.
Sedan genom den så kallade reglementeringen, som innebar att de prostituerade – eller de som misstänktes vara prostituerade – precis som Emma och Christina registrerades och tvingades gå på gynekologisk kontroll varje vecka, kontroller dit läkarna ibland inbjöd studenter och bekanta.

Yvonne Svanström använder ett kombinerar köns- och klassperspektivt och visar hur två linjer löper samman. Å ena sidan kontrollen av de fattiga, något som går i igen i senare lösdriverilagar och arbetstvång till våra dagars krav på socialbidragstagare och arbetslösa. Å andra sidan kontrollen av kvinnor och kvinnors kroppar, där de prostituerades sexualitet kontrolleras av staten och de ”repektablas” av män och fäder.
Men Svanström berättar också om motståndet, om de välvilliga, ofta kristna, organisationer, som tog på sig att ”rädda” de ”fallna” kvinnorna. Och om de utsatta kvinnorna själva, som vägrade registrera sig, eller som tog till sjappen och lämnade staden – en strategi som myndigheterna mötte med att beslagta deras prästbevis, den tidens id-kort, vilket gjorde det omöjligt för dem att få arbete.
Skildringen sträcker sig fram till 1918, då reglementeringen upphörde – tre år före den kvinnliga rösträtten.

Den gamla onda tiden?
På sätt och vis inte. Fortfarande är prostitution vardag nästan överallt. Enligt en färsk FN- rapport utsätts över 600 000 kvinnor varje år för trafficking: de smugglas över en nationsgräns för att säljas som sexslavar (UNFPA 2006). Och det är bara en av de mest groteska formerna av kvinnoförtryck, omöjlig att betrakta särskild från hur samhället i övrigt ser ut. Prostitution möjliggörs genom den kvinnosyn som råder, en syn som i sin tur är resultatet av en ständigt pågående politisk kamp. När kvinnor förvandlas till subjekt inom andra områden, när de får rösträtt, egen inkomst och yrkesarbetar, så kan också synen på prostitution och annan sexuell exploatering ändras.
Kvinnorörelsen i Sverige har under de senaste 30-40 åren flyttat fram positionerna rejält – också på den sexuella exploateringens område. Under 1990-talet har den öppna pornografin drivits tilllbaka från snabbköpen. Hotell som håller sig med porrkanaler bojkottas nu av allt fler politiska partier och myndigheter. Och med den nya prostititutionslagen 1999 fick en annan syn på prostitution ordentligt legalt fotfäste. För första gången i världshistorien läggs ansvaret inte på dem som säljer, utan på dem som köper sex.
Ändå kan man fortfarande få höra en del av 1800-talets argument för prostititution i den svenska debatten: myten om det fria valet, om den ”lyckliga horan”, eller att det skulle vara mäns obändiga sexualdrift som liksom skulle tvinga dem att köpa sex. Vi vet från domstolsprotokollen att våldtagna kvinnor ibland anses ha sig själva att skylla, därför att de skulle ha förlett en man genom klädsel eller beteende, eller i övrigt uppträtt opassande – till exempel genom att vara berusade.
Och så sent som i onsdags rapporterade Ekot att de stora svenska försäkringsbolagens hemförsäkringar inte täcker om en kvinna bli misshandlad i hemmet av sin man eller sambo. Som om det våldet mot kvinnor i hemmet vore en privat angelägenhet och inte misshandel på riktigt.
Så lever framsteg och en förtryckande praktik, understödd av gamla fördomar, sida vid sida.

Jag trodde att detta skulle bli sommaren då alla de politiska partierna – om inte annat för att möta hotet från feministiskt initiativ – skulle tala också om detta förtryck, om de orättvisa lönerna, om den ojämställda föräldraförsäkringen, sexualiseringen av offentligheten och mäns våld mot kvinnor.
Men vi fick snarast motsatsen: förslag om vårdnadsbidrag och pigjobb.
Ett enda undantag: dokumentären ”Sverige, Sverige fosterland: Kvinnomord” som sändes i TV4 den 28 augusti gav klara data om det våld som män utsätter kvinnor för. 60 kvinnor har mördats av sina män eller pojkvänner på fyra år. 24 000 fall av anmäld misshandel bara 2005 och antagligen ett rejält mörkertal.
Efter dokumentären föreslog vänsterpartiet haverikommissioner och Gudrun Schyman fick säga något om att våldet är en del i ett större system. Sen var det över.
Det finns förklaringar. Feminismen hamnade i vanrykte efter Evin Rubars tvivelaktiga dokumentär om kvinnojourerna förra året och den mediala hetsjakten på Tiina Rosenberg.
Men kanske ska man vända på frågan? Kanske är det inte frånvaron av en feministisk debatt som ska förklaras? Bortsett möjligen från 1994, då stödstrumporna hotade med att bilda parti, har frågor om jämställdhet och könsförtryck aldrig varit viktiga i någon modern valrörelse. Att INTE prata om könsmakt är med andra ord det normala – vilket i sig kan ses som uttryck för maktordningen.
Det högsta priset för den tystnaden betalas av dagens och morgondagens alla Christinor och Emmor.

Offentliga kvinnor. Prostitutionen i Sverige 1812-1918
Yvonne Svanström
Ordfront

ARTIKELN TIDIAGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson