De omyndiga fattiga

Begreppet fattigdomskultur eller fattigkultur, culture of poverty, myntades på 1960-talet av den amerikanske socialantropologen Oscar Lewis. Lewis hade studerat fattiga familjer i bland annat Mexiko och USA och hävdade att det fanns ett slags särskild kultur, eller livsstil, som odlades i fattiga områden och som fortplantades över generationerna. De fattiga utvecklar sina egna, särskilda, värderingar, tvingas tidigt bli vuxna och de uppfattar ofta sig själva som hjälplösa, är okunniga om sin omvärld, politisk ointresserade, misstror myndigheter och lever dag för dag.
Visserligen, menade Lewis, stod grundorsakerna till fattigdomen att finna i hur hela samhället fungerade, men den livsstil som de fattiga utvecklade var sedan det som höll dem kvar i fattigdom i generationer.
Begreppet fick snabbt spridning och kom att användas politiskt. Äntligen en teori åtminstone delvis förklarade fattigdomen med hur de fattiga själva betedde sig. Den var som gjord för en rejäl uppsträckning av underklassen.

Med åren har Lewis teori kritiserats sönder och samman av andra forskare, som bland annat försökt visa att den inte är så allmängiltig som han hävdat, att de fattiga inte är någon enhetlig grupp, att teorin förväxlar själva fattigdomen med livsstil och, kanske viktigast, att den är för statisk: när samhället ändras, till exempel genom att människor får det lite bättre, så ändras också beteenden och attityder.
Men uppenbarligen har idén inte bara överlevt utan nästan blivit allmängods inom politiken – också i den svenska debatten. När den används från höger kombineras den ofta med en kritik av välfärdsstaten, som går ut på att a-kassa, socialbidrag och så vidare förstärker eller i alla fall håller kvar de fattiga i en viss sorts destruktiv livsstil av apati, fusk, småkriminalitet och svartjobb. Tanken att fattiga människor liksom måste ruskas om ligger ofta i botten när någon idag talar om bidragsberoende, gettokultur eller passivisering och om att man måste ”ställa krav”.

Ett exempel. I slutet av augusti lyssnade jag på folkpartipolitikern Nyamko Sabuni under en integrationsdebatt i Stockholm. Hon hävdade å ena sidan att nästan alla fattiga och arbetslösa människor visst vill ha ett jobb. Men tyckte samtidigt att man skulle tvinga dem att arbeta mot socialbidrag. Likadant var det med språktestet. Visst vill människor lära sig språket i ett nytt hemland. Ändå är det bäst att tvinga dem – i alla fall om de vill bli medborgare. Samma tanke verkar för övrigt ligga bakom demokratiminister Jens Orbacks nya hot att straffa invandrare som inte går på sina skolkurser eller i ams-åtgärder (Hur många är de förresten? Vet någon om detta verkligen ÄR ett problem?)

Skribent: Petter Larsson