Lodenius stuvar om fakta som hon vill

Anna-Lena Lodenius kallas ofta expert på höger- och vänsterextremism. I Gatans Parlament förenar hon sina expertisområden och lanserar en kålsuparteori om att både nazister och autonoma vänstergrupper är ”ett hot mot demokratin” ­­- men att medier och politiker gullar orättvist mycket med vänstern.
Grupperna påstås bedriva ”en form av lågskalig terrorism”. I bakgrunden spökar Röda Arméfraktionen, RAF: ”Vad får verbala människor med alla tillgångar till ett demokratiskt öppet samhälle att istället välja våldets väg?… Det hände i Tyskland…. när intellektuella anslöt sig till Baader-Meinhof-ligan…. ” ”I teorin finns inte någon större skillnad mellan vilka idéer som driver dagens svenska vänsteraktivister och andra terrorbenägna grupper i historien. Vad som skiljer är metoder och praktik”, skriver Lodenius.
Argumentationen är märklig, men genom sådana glidningar associerar Lodenius fram en svensk vänsterterrorism i vardande, en bild som passar högerns ledarsidor fint, men som hon dåligt lyckas belägga. För läser man noga så står här ändå klart – tack för det – att det nazistiska våldet är grövre, ibland dödligt, och riktas mot vänsteraktivister, homosexuella och invandrare. Alla som tillhör dessa grupper är potentiella måltavlor. Vänstern angriper endast nazister – och poliser som skyddar nazistiska sammankomster. Man förstör också egendom i andra syften, men det är ju aldrig lika illa som våld mot personer. Trots att Lodenius samlar aktioner under 20 års tid finner hon få riktigt allvarliga – och ingen dödlig. Ska det kallas terrorism?
Om autonoma och nazister behandlas olika finns det med andra ord goda skäl för det.
Dessutom så ÄR det väl skillnad på att slåss för eller emot rasism?

Att skriva två rörelsers historia på 250 sidor är ambitiöst, men gör boken rörig. Ena stunden befinner vi oss i Londons musikliv i mitten av 70-talet, nästa stund hos Tim McVeig eller svenska husockupanter, vi lyssnar på Vit Makt-musik eller läser Osynliga Partiets dokument. Det är inte alltid klart hur det hänger ihop. Förvirringen blir inte mindre av att Lodenius inte kan bestämma sig för hur hon ska betrakta rörelserna: är de ungdomliga subkulturer, religionsliknande sekter, politiska organisationer eller liksom mest ungdomar på glid?

Om avsnitten om extremhögern har jag föga att säga; jag känner till rörelsens inre liv för dåligt. Kapitlen om vänstermiljön ger en hel del baskunskaper, men tyvärr har Lodenius inte gjort mycket till journalistiskt fotarbete, utan mest förlitat sig på tidningar och internet. Endast en gång har hon intervjuat en medlem i Antifascistisk aktion, AFA. Sedan har hon fått nobben, skriver hon. Så kan det vara, men jag är skeptisk: före detta AFA-medlemmar som jag talat med känner inte till några intervjuförfrågningar de senaste åren. Och om det är sant får man väl fråga ut andra personer med insyn i den autonoma rörelsen.
Nu dominerar istället Lodenius eget samhällsbevarande perspektiv, där det demokratiska systemet fungerar som det ska, alla politiska aktioner därför borde vara fredliga. Det hjälper oss dåligt att förstå aktivisterna.

Här finns dessutom gott om ofta lättkontrollerade fel. Lodenius hävdar till exempel att provokationer från polisens sida är ”en del av mytbildningen kring Göteborgshändelserna.”
Men vad var instängningen av Hvitfeldtska? Vad var den omotiverade inringningen på Järntorget? Vad ska det misslyckade försöket att angripa svarta blocket under lördagens fredliga demonstration kallas?
Hon skriver att ”Det finns många exempel på aktivister som säger sig ha blivit misshandlade av polisen…. Det rapporterades om batongprygling från demonstrationerna i Malmö och Göteborg under 2001.”
Säger sig? Jag såg det själv. Och det finns många andra ögonvittnen, film-, och tv-bilder. Den mest heltäckande dokumentationen är Erik Wijks Göteborgskravallerna och processerna, paradoxalt nog också utgiven av Ordfront.
Inte heller producerades AFA:s berömda Godzillaaffisch, som Lodenius hävdar, av Göteborgsaktionen 2001. Vänsterpartiets partistyrelse tog, tvärt emot vad Lodenius skriver, kraftfullt avstånd från kravallerna ­- redan när de pågick. Det var inte, som Lodenius påstår, medborgare i allmänhet, utan socialdemokraterna i Göteborg, som gav rosor till polisen.
Sådant slarv undergräver bokens trovärdighet. Flera av exemplen bildar dessutom ett mönster: genom att tona ned polisens våld och ge sken av att vänstern har större förståelse för de autonoma än vad hon har belägg för, så understödjer Lodenius sin egen berättelse om en ”våldsvänster” som skyddas av den etablerade vänstern. Det är misstänkt likt avsiktligt slarv, som om expert Lodenius bestämt vad hon ska komma fram till och sen stuvat om fakta lite som hon vill.

GATANS PARLAMENT. OM POLITISKA VÅLDSVERKARE I SVERIGE
Anna-Lena Lodenius
Ordfront

EN NÅGOT KORTAD VARIANT AV TEXTEN ÄR TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson