Myten om den rena svenskheten

Edda Manga läser Maja Hagermans uppgörelse med idéerna om det svenska

Föreställningen om att Sverige en gång varit ett homogent land hemsöker gång på gång nutidens debatter om invandringspolitik, integration och mångfald. Det tas till exempel för givet att vi har fått ett integrationsproblem på grund av den ökade invandringen. Politiker utrycker en oro för att den svenska demokratin hotas av att befolkningen i Sverige inte (längre) delar en och samma kultur, att den inte längre enbart består av det uråldrigt demokratiska, laglydiga och jämställda ”svenska folket” och de tävlar i sina politiska kampanjer i att ställa krav på obligatoriska utbildningar i ”svensk kultur”. En del går längre och kräver rakt av invandringsstopp och repatriering av främmande element. Åter andra fumlar efter åtgärder för att skapa en ny nationell identitet i tolerant samexistens – som att bygga ett museum för ”världskultur” eller att utropa 2006 till mångfaldsår – men den svenska homogenitetens spöke smyger in bakvägen i form av en skillnadsskapande ”respekt” för de andras ”olikhet”.
Maja Hagermans Det Rena Landet är en lärd och skickligt utförd uppgörelse med den svenska homogenitetens spöke. Hon synliggör föreställningen om den rena svenskheten som just en föreställning genom att gräva efter dess uppkomst och historiska förvecklingar.
Hagerman går igenom antika referenser till goter, den historiska kontexten kring Tacitus Germania, berättelserna om Scandza och de forna gotekungarnas och gotehjältarnas dåd, romantikens vurm för Eddan och vikingatiden, Götiska förbundets forntidsbesatta forsterlandskärlek, den svenska vetenskapens framstående plats i rasvetenskapens utveckling, uppbyggandet av statliga institutioner för vård och spridning av det ”svenska kulturarvet” (såsom riksantikvarieämbetet, nationalmuseum, skansen och nordiska museet), folkbildningskampanjerna om den svenska rasläran, de svenska rasbiologernas samarbete med sina tyska kollegor på 1930-talet och välfärdsstatens omhändertagande av folkhemmets väl genom stöd till rasbiologiska institutets arbete och utförande av steriliseringskampanjer långt efter det att rasvetenskapen förlorat sitt allmänna anseende efter andra världskriget.
Efter denna detaljerade exposé över den svenska nationalismens ursprungsmyter uppkommer frågan om idén om det rena svenska folket verkligen försvunnit?
Hagerman befarar att tystnaden som omger den svenska rasismens idéhistoria kan hindra en verklig förändring. Talet om mångkulturalism kommer i så fall att fogas till den stora samling berättelser som underbygger myten om att Sverige en gång varit ett homogent land.
Till synes oskyldiga berättelser om vikingatiden spelar fortfarande en viktig roll för självbilden i de skandinaviska länderna, påpekar hon, och även om rasbegreppet kommit att överges cirkulerar föreställningar om skandinavernas egenart som rotad i vikingarnas seder: ”det jämbördiga samhället med respekt för lagen, en urgammal demokratisk bonderepresentation, liksom de stolta och starka kvinnorna och värnandet om kvinnofriden”.
Även om dessa medborgerliga kvaliteter inte föreställs som biologiskt nedärvda förutsätts de hänga ihop med en föreställd kulturell ”svenskhet” som gör närvaron av ”osvenska” medborgare till ett politiskt och pedagogiskt ”problem”.
Hagerman syntetiserar ett brett spektrum av pågående forskning på en fängslande prosa, så fängslande att partierna om goter, germaner, asagudar och de isländska sagorna ibland formas till en – njutbar – performativ motsägelse av bokens ärende. Författarinnan tycks oförmögen att dölja sin förtjusning över just de berättelser, gestalter och historiska fiktioner vars grepp över vår föreställningsvärld hon är i färd med att angripa. Hennes uppgörelse med våra ursprungsmyter utgör en utmaning att förnya historieskrivningen för alla de som producerar, sprider och tar till sig historisk kunskap.
Men hennes förtjusning utgör en ännu större utmaning att reflektera över ursprungsmyternas grepp om våra fantasier och vårt begär.

Det Rena Landet
Om konsten att uppfinna förfäder
Maja Hagerman
Prisma, 2006

Skribent: Edda Manga