De senaste tio åren i dansk politik är en katastrofal kapitulation för extrem utlänningsfientlighet och en djupt omoralisk hets mot Danmarks muslimska befolkning, analyserar Töger Seidenfaden, chefredaktör på Politiken.

Danmark styrs sedan 2001 av en borgerlig regering, som för första gången i dansk historia bygger sitt maktinnehav på intimt samarbete med ett högernationalistiskt och extremt invandrarfientligt parti. Dansk Folkeparti har i åratal piskat upp hat mot landets muslimska befolkning och partiets mest namnkunnige ideolog, prästen och riksdagsledamoten Sören Krarup, hävdar att Danmark är offer för en utlänningsinvasion av samma typ som den tyska ockupationen under andra världskriget.

I början av 2006 exploderade den så kallade karikatyrkrisen. Landets största tidning Jyllandsposten hade några månader tidigare publicerat ett antal satiriska teckningar av profeten Muhammed. Tidningen påstod att ”några muslimer” krävde särbehandling och speciell hänsyn till muslimers religiösa känslor.
Jyllandsposten, som i Danmark är känd som den tidning som mest konsekvent backat upp statsminister Anders Fogh Rasmussens parlamentariska allians med det invandrarfientliga Dansk Folkeparti, ville därför med teckningarna klargöra att Danmarks muslimer måste finna sig i ”hån, spott och förlöjligande” som det stod i förstasidestexten som presenterade bilderna.
Det var alltså en lektion i dansk yttrandefrihet.

Och Danmark ryckte på axlarna. De enda som reagerade var ett antal religiösa muslimer, men deras protester togs inte på allvar.
Vad hade de emot teckningarna?
Framför allt upprördes de av bilden på en turbanprydd Muhammed, som på huvudet bar på en tickande bomb. På bomben stod den islamska trosbekännelsen skriven på arabiska. Bildens budskap, som passerade som normal dansk kritik av en illa tåld religion och deras danska utövare, var givetvis i klartext att islam och terrorism är identiska begrepp.

När protesterna nådde omvärlden och övergick till en storm som skakade Danmark med ambassadbränningar, konsumentbojkotter och döda och sårade demonstranter var det för sent för den liberale statsministern att agera.
Han hade från krisens första dag vägrat att ha en åsikt om innehållet i ett par av bilderna, som av en ganska enig omvärld bedömdes som närmast rasistiska i sitt förakt för muslimer och islam. Den inställningen höll Anders Fogh envist fast vid trots att han är en politiker som i alla andra sammanhang har synpunkter på innehållet i vad danska tidningar publicerar.

Denna obegripliga envishet har en mycket enkel men högst obehaglig förklaring, menar Töger Seidenfaden som är chefredaktör för Danmarks möjligen mest ansedda dagstidning Politiken.
Seidenfaden är en av få ledande danska tidningsmän som ser de senaste tio åren i dansk politik som en katastrofal kapitulation för extrem utlänningsfientlighet i allmänhet och en djupt omoralisk hets mot Danmarks muslimska befolkning i synnerhet.

Karikatyrkrisen blev priset för denna kapitulation. Och faran för att Danmark drivs allt längre bort från en skandinavisk och europeisk tradition av relativ tolerans och anständig behandling av minoriteter ska inte underskattas, menar han.
Seidenfaden har beskrivit karikatyrkrisen i en nyutkommen, faktaspäckad bok i samarbete med en känd vänsterman och akademiker, Rune Engelbreth Larsen.
Boken har som väntat utlöst hård kritik av politiker och debattörer – både till höger och vänster, men främst inom dansk borgerlighet som känt sig träffade av en erkänt oberoende och skarp analytiker. Seidenfaden kan – inte ännu, bör tilläggas – avfärdas som självhatande dansk, vänsterextremist eller i imamernas våld.

Hans tidning Politiken har på ledarplats det närmaste man kan komma en socialliberal hållning i de flesta frågor. Seidenfaden själv värjer sig för varje anknytning till något parti. Att han numera är avskydd inte bara av Dansk Folkeparti utan också av den liberale statsministern är dock ingen hemlighet.
Så, varför ser det ut som det gör i Danmark, varför denna hatfyllda ton i debatten?
– Det nya är att vi sedan fem år har en regering där de två stora borgerliga partierna ingått en fast allians med Dansk Folkeparti. Efter valet 1998 tog Venstre, Anders Foghs liberala parti, det strategiska beslutet att använda sig av de röster som ligger till höger i dansk politik. Det vill säga till höger om den gräns som tidigare borgerliga statsministrar vägrat gå för att skaffa sig ett regeringsunderlag.

Det här beslutet har fått genomgripande följder. Inte bara för hur Danmark styrs utan också för samhällsklimatet i stort. Det som inte kunde sägas tidigare, framför allt om invandrare, kan sägas nu. Det som inte kunde göras mot dem tidigare kan göras nu.
– För att få Dansk Folkeparti att framstå som mer acceptabelt för ett samarbete så måste de borgerliga partierna förändra sin egen politik i deras riktning. Det blev nödvändigt att införa en hårdare utlänningspolitik, som det fortfarande heter här i Danmark – trots att politiken i högsta grad riktas mot personer som är danska medborgare.

Men den borgerliga maktstrategin var, menar Seidenfaden, intelligentare än så. Dansk Folkeparti är visserligen nationalistiskt, främlingsfientligt och kulturkonservativt.
– Men när det gäller välfärdsstaten och de sociala rättigheterna för etniska danskar är det inget högerparti. Tvärtom. När Pia Kjaersgaard tog över Glistrups gamla Framstegsparti skrotade hon samtidigt nyliberalismen och skattemotståndet och gjorde det nya Dansk Folkeparti till en väktare av välfärdssamhället, som det såg ut på 1950- och 60-talen. Innan invandrarna kom till Danmark och innan Danmark gick in i EU.

Och plötsligt hade den borgerliga koalitionen under Anders Fogh en partner till höger som förde en slags vänsterpolitik i ekonomiska och sociala frågor och därför kunde locka över, vilket också skedde, socialdemokratiska väljare som kände otrygghet inför det nya Danmark med invandrare som gick i moskéer, klädde sig underligt och definitivt inte framstod som äkta danskar – vad än deras pass visade.
– Den här kombinationen blev en politisk succé. De borgerliga kunde plötsligt, med hjälp av islamhatarna i Dansk Folkeparti, göra högermandaten användbara. För det krävdes och krävs i framtiden att Dansk Folkeparti görs ideologiskt acceptabelt för danskarna och inte betraktas som ett extremistparti i offentligheten.
– Samtidigt gjorde sig de borgerliga själva accepterade genom att inte längre vilja skrota välfärdsstaten. Tvärtom gick man senast till val på några mindre, konkreta förbättringar – mer pengar till sjukhus och äldre.

När utlänningsfrågan, det vill säga stopp för fler flyktingar och helst avvisning av de som redan kommit till Danmark, blev politiskt het på 90-talet hade Danmark en socialdemokratisk regering. Socialdemokraterna har nu förlorat två val i rad. Partiet har också i stora drag accepterat den politik som Dansk Folkeparti drivit igenom. Och under karikatyrkrisen var partiet tyst och förvirrat och sågs av många som irrelevant i det nya Danmark.
Hur förklaras denna socialdemokratiska katastrof?
– Ja, en katastrof är vad det handlar om. Och förklaringen är politisk och har egentligen inget att göra med en ideologisk omsvängning. Partiet gjorde det värsta tänkbara, man intog två linjer samtidigt som var oförenliga.
– Man kunde ha sagt att partiet stod fast vid socialdemokratiska och internationalistiska värden om allas lika rättigheter och rätt att vara här och att Dansk Folkeparti därför stod utanför all anständighet.
– Eller man kunde tvärtom ha sagt att vi nu ställer hårda krav på invandrarna och ska se till att det inte kommer för många till Danmark och att vi ska garantera att de följer dansk lag och rätt när de kommit in i landet.

Dåvarande partiledaren Poul Nyrup valde, säger Seidenfaden, att ibland säga det ena och ibland det andra. Socialdemokraterna legitimerade Dansk Folkeparti utan att tillgodose de socialdemokratiska väljare som kände sig otrygga med invandringen.

I sak har partiet kapitulerat. Och nu är det inte de själva utan den borgerliga alliansen som bestämmer när socialdemokraterna ska anses vara rumsrena i ett nytt Danmark där den politiska värdeskalan i den här frågan ställts på huvudet.

Det är ingen hemlighet att Sverigedemokraterna inför höstens val närmast i detalj kopierat Dansk Folkepartis politik i stort som smått. Partiet vill bryta den barriär, som en gång också höll Dansk Folkeparti ute i kylan på grund av partiets extremism och illa dolda rasism.
Det är heller ingen hemlighet att Folkpartiet, det vet vi genom den TV-dokumentär som avslöjade partiets strategiska övervägande inför förra valets utspel om språktest för invandrare, med intresse studerat Anders Foghs historiska allians med Dansk Folkeparti och hans nya
välfärdspolitik på plats.
Kan det danska exemplet omplanteras i svensk miljö? Töger Seidenfaden vill inte spekulera i det. Men han tar fram det han menar är själva sprängkraften i invandrardebatten. Den som i det officiella numera Danmark handlar om allt annat än moral.
– Det utlöser ett kolossalt raseri om någon, som vi på Politiken eller det socialliberala partiet Radikale Venstre, håller fast vid att invandrarfrågan har en moralisk dimension. Att det inte är likgiltigt och acceptabelt att omtala islam generellt som en terroriströrelse full av hat och ondska. Att det inte är acceptabelt med detta spott och hån och denna aggressiva retorik som smittar av sig på hela samhällsdebatten.
– Jo, Dansk Folkeparti kan ju gå med på att frågan har en moralisk dimension och att det är dom som står för moralen. Men de är trots allt inte i majoritet
– Men den stora gruppen i mitten, de borgerliga och långt in i socialdemokratin kan ju bara försvara den nuvarande politiken genom att det inte finns någon moralisk dimension i utlänningsfrågan, att Danmark för en pragmatisk och rationell integrationspolitik som kan te sig hård men som är rimlig.

När jag går ut från Politikens svala redaktion till den myllrande Rådhusplatsen nedanför Töger Seidenfadens fönster slår det mig att Köpenhamn fortfarande är en ”yndig by” i ett yndigt land.
Frågan är numera – för vem?

Efter Arbetet Nr 3 2006

Skribent: Håkan Hermansson