Många trådar utan knut

Sommarens regeringsombildning. Foto: Björn Nordqvist

Anneli Jordahls biografi Att besegra fru J. – en bok om Elsie Johansson innehåller mycket mer än vad titeln utlovar. Vanligtvis brukar ett sådant påstående innebära något som är bra. Men inte i det här fallet. Mellan titelsidan och bokens sista mening görs nämligen ansatser till flera olika böcker och Elsie Johansson är inte alltid den självklara huvudpersonen. Det spinns en rad olika trådar, men det saknas en naturlig knut.
Elsie Johansson är en av Sveriges mest lästa författare. Hennes författarskap lyfts ofta och med rätta fram som betydande i den svenska arbetarlitteraturtraditionen. Trilogin om Nancy (romanerna Glasfåglarna, Mosippan och Nancy) utgör en central punkt i det sammanhanget. Men Elsie Johanssons litterära produktion är betydligt bredare än så, vilket Anneli Jordahl på ett utmärkt sätt lyckas visa, genom att parallellt med Nancy-trilogin också betona romanerna Kvinnan som mötte en hund, Näckrosträdet samt flera diktsamlingar.
Anneli Jordahl beskriver Elsie Johansson som en författare som lämnat den traditionella arbetarlitteraturens enklare uttrycksformer till förmån för komplicerade berättarstrukturer: ”De svenska proletärförfattarna påbörjade vid 1900-talets början en dokumentation av ”sitt folk” som dittills saknats. Elsie Johansson började i den traditionen för att sedan driva sitt skrivande vidare i mer komplexa uttrycksformer.”
En sådan formulering bidrar i mitt tycke till att spä på en felaktig bild av tidig arbetarlitteratur som en simpel och okomplicerad litteraturform. Faktum är att flera svenska arbetarförfattare redan under 1900-talets första hälft anammade så kallade komplexa uttrycksformer. Många av dem var starkt influerade av den framväxande modernismen. Föregångare finns det gott om också då det gäller tematik uppbyggd kring skuld- och skamkänslor, kvinnors sexualitet samt klassrelaterade underlägsenhetskänslor, vilka Annelie Jordahl med rätta ringar in som centrala teman i Elsie Johanssons verk.

Elsie Johanssons liv och författarskap utgör naturligtvis en röd tråd. Men det spinns betydligt fler trådar genom framställningen. En av dem är den om frikyrkorörelsens betydelse för svenskt kulturliv under 1900-talet (eller i alla fall för en rad personer i den svenska kultureliten). En annan spinns kring det svenska postverkets historia. Ytterligare en berättar om den svenska arbetarklassens och folkhemmets framväxt. Alla är både intressanta och högst relevanta i en framställning som vill berätta något om Elsie Johansson och hennes litteratur. Inte minst på grund av att hennes liv kan ses och hennes författarskap läsas som en spindel i ett nät av frikyrklig väckelse, postverket och framväxande folkhem: Hon är av arbetarklass. Hon frälstes som ung. Hon har under större delen av sitt yrkesverksamma liv varit anställd vid Posten.
Ambitionen att på ett naturligt vis väva in en rad olika samhälleliga och historiska skeenden i framställningen är både bra och modig. Men Anneli Jordahl lyckas inte fullt ut. Elsie Johanssons litteratur reduceras ofta till att bli en sammanfogare av de olika samhälleliga och historiska skeendena, istället för att dessa faktorer används med syftet att genomlysa författarskapet. De litterära verken förvandlas helt enkelt alltför ofta till en bisak istället för att vara huvudsaken.

Tydligast blir denna tendens i kapitlet om frikyrklighetens betydelse för svenskt kulturliv. Där försöker Anneli Jordahl tejpa ihop en rad olika intervjuer med personer ur det svenska kulturlivet, genom att med glesa mellanrum göra korta referenser till vad frikyrkorörelsen haft för betydelse i Elsie Johanssons liv och för hennes skrivande. De korta referenserna framstår som hastigt påklistrade tejpbitar för att på något vis binda samman det som exempelvis Margareta och Bo Strömstedt, Per Wirtén och Kerstin M. Lundberg anser om rörelsen.
Klistret är emellertid för svagt. Tejpbitarna släpper och rullar ihop likt förtorkade plastremsor mellan de sprickor som tydliggörs alltmer under läsningen av kapitlet. Till slut känns det som om de intervjuades egen relation till frikyrkorörelsen helt och hållet överskuggar det som borde ha varit kapitlets egentliga fokus: frikyrkans betydelse i Elsie Johanssons liv och författarskap. Kapitlet om frikyrkan är som jag ser det en av flera påbörjade böcker inom boken.
Anneli Jordahl antyder redan i förordet ett försvar för det splittrade framställningssättet: ”Jag är varken historiker eller samhällsvetare: det här är en journalistisk skildring bestående av intervjuer, essäer och reportage.”
En följd av det arbetssättet blir emellertid att förmedlingen av Elsie Johanssons liv och litteratur blir lidande. Varför är boken i min hand inte utformad just som en intervju-, essä- och reportagebok istället? Det vore det mest naturliga.

Att besegra fru J. – en bok om Elsie Johansson
Författare: Anneli Jordahl
Förlag: Atlas

Skribent: Jimmy Vulovic