Sysselsättningsutvecklingen har varit socialdemokratins politiska sorgebarn de senaste åren.
Ekonomin har vuxit och växer med rekordfart, reallönerna har ökat kraftigt och räntorna är låga. Men arbetslösheten har vägrat ge vika.

Jobben har inte alls kommit i den takt som man kunnat förvänta med den tillväxt Sverige haft. En orsak är att också produktiviteten i näringslivet utvecklats rekordstarkt.

Under våren har dock signalerna om en arbetsmarknad på bättringsvägen kommit slag i slag. Och nu tycks det ha lossnat på allvar.
Den senaste arbetskraftundersökningen (AKU-sammanställningen) från SCB visar på en rekordstark uppgång på arbetsmarknaden.

I juli månad 2006 var 121 000 fler sysselsatta jämfört med juli 2005.
Och hela 40 procent eller drygt 48 000 personer av juli månads sysselsättningsökning är ungdomar 16-24 år. Det är utomordentligt bra siffror.
Nu försöker de borgerliga partiledarna prata bort den framgången med att det enbart skulle handla om sommarjobb. Men ungdomar sommarjobbade i juli 2005 också, så den invändningen faller platt.

Merparten av de 121 000 personerna är visserligen tidsbegränsat anställda. Men det är inte särskilt överraskande. Möjligheterna att provanställa och visstidsanställa är generösa, alltför generösa, och fortfarande är det arbetsgivarnas marknad. Det är dock rimligt att anta att allt fler kommer att få fasta jobb i takt med att arbetsmarknaden förbättras.

Den öppna arbetslösheten minskar också rejält. Enligt AKU har den sjunkit med nästan 40 000 personer under ett år. Det motsvarar en nedgång på 0,9 procent för den öppna arbetslösheten mellan juli 2006 och juli 2005.
Samtidigt skall man veta att 82 000 fler sökt sig ut på arbetsmarknaden, vilket självklart gör att nedgången för arbetslösheten dämpas.
Tilläggas kan att antalet anställda i den privata sektorn ökar snabbare än någon gång tidigare på 2000-talet.

Antalet sysselsatta i Sverige i juli 2006 var dryga 4,5 miljoner – 4 544 000 – och det är den högsta sysselsättningen på årtionden. Sysselsättningsgraden – andelen vuxna i arbetskraften – var i juli 2006 hela 79,9 procent. Bara en tiondel från det delmål på 80 procent som socialdemokraterna har slagit fast.

Trots de här starka siffrorna finns det ingen anledning för en socialdemokratisk regering att slå sig till ro.
Målet som den socialdemokratiska partikongressen tog beslut om är arbete åt alla. Vi skall tillbaka till full sysselsättning. Vilket, som jag ser det, måste innebära en arbetslöshet ner mot två procent och att långtidsarbetslösheten är utraderad.

Regeringen presenterade också häromdan ytterligare åtgärder, vars syfte främst är att se till att de som ”är längst bort från arbetsmarknaden” får arbete.
Arbetsmarknadsutbildningen ska ökas med 3 000 platser nästa år. Och det kan bli fler.
Arbetslösa ungdomar får i dag anställningsstöd på 350 kronor per dag efter sex månader. Den tiden kortas till tre månader. Det innebär att antalet som har anställningsstöd ökar med 5 000.
Det blir fler lönebidrag, d v s jobb för personer med arbetshandikapp. I dag arbetar cirka 80 000 personer inom Samhall eller med lönebidrag. Det skall bli 90 000.

Det ljusnar äntligen på arbetsmarknaden. Frågan är varför svenska folket i det läget skulle byta sittande regering mot en alliansregering vars huvudsakliga strategi för jobb går ut på att försämra a-kassa och socialförsäkringar och pressa ner vanliga löntagares löner.
Det förefaller ju ganska onödigt. Allra helst som det skulle leda till färre jobb istället för fler.

Skribent: Bo Bernhardsson