Med bibeln mot högern

Det har inte skapats fler jobb i Sverige än vad det gör just nu sedan jag senast var här och talade i Stadsparken i Lund, sa Göran Persson på de skånska socialdemokraternas valupptakt.

Då var det 1989. Och bara ett par år senare var alla de där jobben försvunna ner i ett svart hål där regeringen Bildt med hjälp av den socialdemokratiska oppositionen i panik försökte hitta en väg bort från den totala samhällsekonomiska kollapsen.
Under regntunga skyar talade Persson sedan, i första hand, till de i publiken som upplevde iskylan och otryggheten i det tidiga nittiotalets Sverige. Hans ordvändningar var bibliska. Hans retorik bottnade lika mycket i det frikyrkliga som i det klassiskt socialdemokratiska språk, som trots olikheter ändå haft starka ideologiska beröringspunkter.
Jag tvivlar på att det var så många under trettio som hann uppfatta mängden av referenser till Bergspredikan och kristna ordbilder, färgade av omtanke om de minsta och handslag mellan bröder och systrar, starka och svaga.
Det var så att man ett ögonblick förväntade sig se den barmhärtige samariten ledas fram på den för dagen nymålade vita scenen, vars väggar något dygn tidigare varit smutsgrå och nedklottrade med mer eller mindre fyndiga obsceniteter.
Göran Persson valde denna dag att kreera rollen som Predikaren i folkhemmet. I hans fall en predikare som för dagen lämnat svaveloset och de glödande varningarna för djävulen därhän för att snarare undervisa och resonera.
Om det goda samhället. Om dess tillkomst och historia. Hur det nu ska utvecklas i en ny tid med nya och tidigare okända utmaningar och komma alla till godo. Om hur han själv bara är en länk i en lång kedja av förkunnare – och för all del skapare – av det goda samhälle som är socialdemokratins.
Det var ett ideologiskt seminarium på hög känslonivå under de hotfulla molnmassorna som sällan bröts av vare sig skratt eller ovationer. Utom någon gång då Persson efter att pekat ut en framgång, till exempel den nuvarande snabba jobbtillväxten, själv en smula nådigt markerade att det var värt en applåd.
De spontana applåderna kom på slutet då partiordföranden nådde en högre konkretionsnivå i pläderingen för tandvårdsreformen. Då kom äntligen också klasskampsretoriken in efter allt det bibliska.
Predikaren Göran Persson lämnar mig kluven. Å ena sidan beundran för hans förmåga att till synes spontant och välfunnet hitta de formfulländade ordbilder som gör den svenska socialdemokratins idéfundament synligt, övertygande och rentav – ja, vackert.
Å andra sidan: är detta ett språk som övertygar alla som inte delar hans övertygelse, inte har hans erfarenheter och referensramar? Också själva tonfallet är problematiskt – predikare talar till och mindre sällan med sin församling. Hur god lyssnare är en predikare? Hur självkritisk är en sådan?
Ändå föredrar jag honom, hur prövande han än kan vara i sin upphöjdhet, framför de ideologiska och personella alternativ som årets valrörelse erbjuder.
En politiker med övertygelse, om än stundtals i drygaste laget, är att föredra framför de som säljer ut de sista resterna av sin idétradition, gör om sig till iskalla högerpopulister eller nervöst klär ut sig till sin ideologiska motsats för att nå makten.
För att sedan göra, vadå?, om de till äventyrs skulle få den.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 21 augusti

Skribent: Håkan Hermansson