Bästa sättet för en kvinna att bli kulturskribent är att byta kön.

Åtminstone i Sydsvenska Dagbladet. Där skrivs tre av fyra kulturartiklar av män.
Jo, jag har räknat. Mellan 10 juni och 10 juli publicerades 132 texter på tidningens kultursida.
100 av dem, 76 procent, skrevs av män.
31 stycken av kvinnor.
1 text skrevs av både en man och en kvinna tillsammans.
Jag har då inte räknat med fem dagars tidningar (13-15 juni, 23 juni samt 2 juli) som inte fanns att tillgå i Stadsbibliotekets arkiv, men jag tror knappast att de skulle omkullkasta mönstret. Inte heller finns det skäl att tro att just denna månad skulle skilja sig från hur det ser ut resten av året.
Men kanske kompenserar tidningen? Kanske låter den kvinnorna skriva de viktiga långdraporna och männen bara en massa små notiser?
Inte alls. Räknar man enbart de längre huvudtexterna varje dag, är fördelningen ännu lite värre. Under perioden trycktes 28 sådana texter. 22 av dem skrevs av män, nästan 79 procent.

Det är en helt oacceptabel snedfördelning. Detta dessutom på kultursidan, en sida där man i huvudsak använder inhyrda frilansjournalister och därför också i hög grad från redaktionens sida kan styra precis vem som ska skriva.
Man väljer alltså att kvotera in män och kvotera bort kvinnor. Jo, så är det: för varje man som skriver är det en kvinna som inte får skriva. Det fria ord – som kultursidorna i högtidstalen särskilt säger sig slå vakt om – ägs av männen.
Nej, jag tror naturligtvis inte det är avsiktligt. Jag tror inte de suttit där och sagt att kvinnorna misann ska tiga i vår lilla församling.
Jag tror inte de har tänkt alls. Det är då det blir så här. Om man inte har en medveten plan för att motverka diskriminering, kommer man nästan alltid att diskriminera. Att inte tänka är att låta samhällets strukturer verka.

Ibland får man hör att världen skulle bli bättre om kvinnor styrde – eller att texterna skulle bli bättre om kvinnor skrev. Det är en i grunden ganska ointressant argumentation. Representationen är en fråga om rättvisa. Eftersom halva befolkningen är kvinnor är det enda rättvisa en helt jämn representation. Särskilt viktigt är detta naturligtvis när det handlar om tillgång till maktresurser – som att uttala sig i offentligheten.
Därför är det också ett framsteg för jämställdheten till och med när rakt av anti-feministiska debattörer som Susanna Popova eller Maria Abrahamsson kan skriva i stora tidningar eller när en högerpolitiker som Angela Merkel blir tysk kansler.
Man kan avsky deras politiska agenda, men man måste ändå ur jämställdhetsperspektiv applådera dem.

Kastar jag sten i glashus nu?
Ja, lite grus i alla fall. Visserligen är efterarbetets modesta kultursidor bättre: nio artiklar av män, nio av kvinnor i de tre senaste numren. Men räknar man skribenter i hela tidningen (tre nummer) blir fördelningen ungefär 65-35 i männens favör.
Den orättvisan ska vi försöka åtgärda så snabbt vi kan.

Skribent: Petter Larsson