Tony Blair ligger i täten bland dem som med hänvisning till kriget mot terrorismen inskränker medborgerliga rättigheter. Är det något för svensk socialdemokrati att ta efter?

Åter från ett av sina många besök i USA, deklarerar den brittiska premiärministern Tony Blair att han åtminstone kommer sitta kvar ett år till. De som vill att han skall gå desto tidigare blir allt fler, både i och utanför New Labour. Skälen till missnöjet har varit många. Vid sidan om Blairs uppslutning bakom den amerikanska utrikespolitiken bubblar nu ytterligare ett skäl: behandlingen av de medborgerliga rättigheterna.
När Blair kom till makten för nio år sedan sågs han som de europeiska socialdemokratins framtidshopp. För en del på grund av hans mediaskicklighet och för att han på ett övertygande sätt gav en vision om ett mer rättvist Storbritannien. För andra på grund av att han stod för en liberal ”förnyelse”. Nio år senare kan man konstatera att denna liberala förnyelse mest rört ekonomin, genom utförsäljningar och vurmande för privata lösningar.
I våras publicerade Observer-krönikören Henry Potter i tidningen Vanity Fair en genomgång över hur medborgerliga rättigheter inskränkts under Blairs tid. Listan är lång. Ett exempel är ett förbud mot att demonstrera inom en kilometer från parlamentet. Ett annat är en lag mot ”anti-socialt beteende”. Denna tillåter polisen att göra arresteringar för att man spelar för hög musik, skränar på gatan eller ägnar sig åt politiska protester.
”Kriget mot terrorismen” har accelererat denna utveckling, trots att antalet terrordåd var betydligt fler då IRA var mer aktiva för några årtionden sedan. Med hänvisning till detta krig har Blair föreslagit att Storbritannien inte alltid skall behöva foga sig efter den europeiska rättighetskatalogen – som annars brukar användas för påtryckningar mot de europeiska regimer som har en betydligt svagare, eller obefintlig, demokratisk tradition.
Ytterligare ett exempel är förslaget om ett nationellt identitetskort, som alla britter alltid skall bära med sig. Varje gång det används – på banken, sjukhuset eller någon annanstans – skall informationen lagras i en central databas. På så sätt får polisen ständig information om medborgarnas förehavanden.
Alla dessa förslag visar svagheten i denna ”liberala” modell. Den ekonomiska liberaliseringen skapar klyftor och utanförskap, och därigenom social oro. Denna oro tror man sig sedan kunna hantera genom övervakning och ”hårdare tag”. Även då dessa åtgärder drabbar grundläggande demokratiska rättigheter. Men så länge grunden för oron består – och människor är arbetslösa eller socialt marginaliserade – löser man inga problem.
Det är oroväckande att även den svenska socialdemokratiska regeringen – med justitieminister Thomas Bodström i spetsen, och med stöd av folkpartiet – vurmar för ökad övervakning av sina medborgare och vill bekämpa brott med ”hårda tag”. Att Blairs dalande popularitet beror på hans tafsande på de medborgerliga rättigheterna borde sända en signal till den svenska regeringen om att de slagit in på helt fel väg.
1973 hände något som fick många att vända socialdemokratin ryggen: avslöjandet om IB-affären. Intellektuella och artister krävde en parlamentarisk utredning. Detta fick exempelvis Tage Danielsson och Hasse Alfredsson att öppet ta avstånd från socialdemokratin. Tidigare hade de stött partiet och medverkat på valturnéer. Deras folkhemskomik hade alltid en folkligt frihetliga ådra, som låg väl i linje med visionen om en välfärdsstat som kunde ge alla möjlighet att förverkliga sina innersta drömmar. Men inte i linje med en övervakningsstat, som snarare tystar och förkrymper samhällsgemenskapen. Det absurda i detta fångade Tage Danielsson med orden ”Tänk som din granne gör: Det är inte mig dom vill åt, det är min granne…”

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I SKÅNSKA DAGBLADET

Skribent: Magnus Wennerhag