En rädslans politik tycks koppla ett allt hårdare grepp om det politiska samtalet. Men finns det fog för alla hot som anas överallt?

Värderingsförändringar kommer ofta smygande. För att plötsligt vara ett faktum. En sådan smygande förändring är innebörden av orden ”hot”, ”säkerhet” och ”trygghet”. Vad vi anser hota oss, som individer och som samhälle, har förändrats under relativt kort tid.
När jag själv växte upp under 80-talet var det stora kärnvapenkriget den överhängande skräckbilden. Visst talades det om säkerhet, men dess motsats var de nukleära hoten: Pershing 2-missiler eller Tjernobylreaktorer. Talade man om trygghet, förknippades det med välfärdsstaten: pensioner, a-kassa och föräldrapenning. Samhällets svaga skulle garanteras en trygghet.

Så kom Berlinmurens fall. Med det kalla krigets slut öppnades världen. Kärnvapenskräcken tonade bort. Öppna gränser och fri rörlighet borgade för demokrati, ökat välstånd och samförstånd mellan nationer. En säker och välmående framtid hägrade. Fast inte helt och hållet. Tryggheten blev allt mindre statens angelägenhet: genom friskolor och pensionsfonder skulle man välja sig själv en trygg framtid.
90-talets optimism märks i dag allt mindre. Nya hot målas upp. Från terrorister, organiserade brottssyndikat, narkotikasmuggling – och en namnlös bild av en tilltagande brottslighet. Ordet ”trygghet” sammankopplas idag allt oftare med frasen ”från brott”, och allt mindre med sociala trygghetssystem. ”Säkerhet” förknippas med allt från västvärldens system för att bekämpa terrorister – till de system som välbärgade sätter upp i sina hem eller bostadsområden för att skydda sig från allehanda hot. Hot som tänks komma från förortens sociala oroshärdar eller från andra sidan Östersjön.

Den som läser dagstidningar eller ser på tv får denna bild bekräftad. Allt starkare, för var dag. Problemet med bilden är att den inte är sann. Kriminologer är eniga om att brottsligheten i stort inte har ökat. De senaste 50 åren har antalet mord varit konstant i Sverige – runt 100 per år. SCB visar att andelen svenskar som utsätts för våld inte ökat nämnvärt: de senaste 25 åren från 2,8 till 3,7 procent. Under samma period har dock andelen som inte vågar gå ut på kvällen av rädsla för brott ökat från 12 till 18 procent.
När det gäller terrorismen är det enbart i ett fåtal europeiska länder som några attacker skett efter den 11 september 2001. Trots att dessas tragik är de långt färre än under 70- och 80-talen, då grupper som RAF, Röda brigaderna och IRA var mycket mer aktiva.

Jag är övertygad om att den rädslans politik som dessa hotbilder skapar förgiftar det politiska samtalet, och samhällssolidariteten. Fiender och bovar anas i vart hörn. En tilltagande rädsla och misstänksamhet får oss att rädas fler saker. I onödan.
Värderingsförändringar kommer ofta smygande. Men de växer inte ur tomma intet. Bakom ligger förändrade samhällsförhållanden och nya orättvisor. Och idéentreprenörer som slår mynt av dessa förändringar, och den oro de skapar eller inger.

I perioder då bilden av en tilltagande anarki frammanas, brukar det alltid finnas starka män som lovar att med hård hand lotsa oss ur det kaos som sägs hota. Istället för att med välfärdspolitik göra något åt de sociala klyftor som får misstänksamheten mellan grupper att växa, pekas de fattiga och svaga ut som problem. Problem som skall tuktas med hårda tag, moralism och undantag från rättssäkerheten i den nationella säkerhetens namn. Detta främjar enbart ett vi och dem-tänkande.
Vad vi behöver är politiker som ser till de sociala orättvisor som skapar friktion i samhället. Politiker som kan stå emot dagens drev, för det gör sannerligen inte vårt samhälle säkrare att leva i.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I SKÅNSKA DAGBLADET

Skribent: Magnus Wennerhag