Det kostar företagen 5,8 miljarder att administrera arbetsrättslagarna. Det menar nu verket för Näringslivsutveckling, Nutek. Fast vad döljer sig bakom siffrorna?

Nyhetsvinklingen blev märklig. ”Arbetsrättens pris ska pressas”, rapporterar flertalet tidningar apropå Nuteks rapport. Kristdemokraterna krävde snabbt en minskning av de byråkratiska kostnaderna. Centern menade att det är dessa regler som ligger bakom arbetslösheten. Näringsdepartementet hakade på drevet och sa att regeringen minsann också vill minska dessa kostnader. Plötsligt framstod det som att arbetsrätten var en utgift inom den statliga budgeten, möjlig att skära i.

Men det rör sig om lagar. Att följa lagar och regler innebär naturligtvis kostnader. Både direkta och indirekta. För den som helst vill köpa hembränt innebär naturligtvis ett statligt vinmonopol och förbud mot att sälja svartsprit en ”kostnad”. Men ett sådant argument väger tämligen lätt i relation till de politiska målsättningar som finns bakom lagar mot hembränning.
Eller för att överföra det till det aktuella lagområdet: om arbetsgivaren åläggs att upprätta en jämställdhetsplan kostar det naturligtvis, i den arbetstid som går åt till detta. På samma sätt som det kostar för företaget att anlita en revisionsbyrå.
Samtidigt undviks andra kostnader. Exempelvis för den som jobbar, eller för samhället. Som arbetsmiljölagstiftningen, vilken ålägger företagaren att erbjuda en arbetsplats på vilken man inte riskerar att skada sig. Något som räddar arbetare från det inkomstbortfall en arbetsskada kan innebära, och samhället från vårdkostnader.
Men även företagarens ekonomi gynnas av arbetsrätten. Ta exempelvis medbestämmandelagen, vars informationsplikt stadgar att man i förväg skall informera arbetarna om större förändringar på arbetsplatsen. Med en sådan lag undviks sannolikt kostsamma konflikter och arbetarna blir mer trygga (och presterar därmed bättre).

För i Nuteks undersökning är det inget mindre än de lagar som ger oss rättigheter i vårt arbete som får en prislapp. Det är lagar som rör anställningsskydd, sjuklön, arbetsskadeförsäkring, arbetslöshetförsäkring, medbestämmande (MBL), semester, arbetstid, jämställdhet och arbetsmiljö, för att nämna några. Vi får i undersökningen reda på att upprättandet av jämställdhetsplaner kostar företagarna 250 miljoner per år, eller att MBL:s krav på informationsplikt kostar 225 000 kr. Att beräkna övertid och mertid enligt arbetstidslagen kostar 1,2 miljarder. Skyldigheten att gå skyddsrond enligt arbetsmiljöförordningen kostar 750 miljoner per år.

Trots vinklingen på nyheten, och trots de borgerliga partiernas försök att foga in den i sin valkampanj, är syftet med Nuteks undersökning något annat. Syftet är att minska onödiga kostnader som uppstår på grund av byråkrati. Nutek föreslår inte att några lagar skall förändras. Man för bara vidare förslag från de företagare som intervjuats, på hur hanterandet av nuvarande lagstiftning kan förenklas.

Att förenkla byråkratiska regler är naturligtvis inte fel, eller något som nödvändigtvis skapar orättvisor. Ersättandet av den gamla deklarationen med en förenklad självdeklaration ökade troligen knappast inkomstklyftorna i Sverige.

Men förenklingen har en gräns, som troligen går vid blanketter och rutiner. Vissa saker kommer alltid att kosta. Och vissa förändringar kan bara innebära att de som arbetar får sina rättigheter naggade i kanten. För vem vinner på att inga jämställdhetsplaner görs? Och vem har att vinna på att facket inte meddelas i viktiga arbetsmiljöfrågor? Knappast de som jobbar. Inte heller samhället. Minskningen av arbetslösheten kan aldrig ske till priset av att vi görs rättslösa på våra arbetsplatser.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I SKÅNSKA DAGBLADET

Skribent: Magnus Wennerhag