Det är dags att göra tydligare markeringar från Sveriges sida mot Israel. Regeringen måste lyssna på dem inom arbetarrörelsen som vill värna Sveriges tradition av att vara en orädd röst mot krig och militärmakt.

I Libanon fortsätter Israels militära aktioner. I det angrepp som inledningsvis motiverades med kidnappningen av två israeliska soldater har hittills över 750 dödats. De flesta av dem har varit civila. Senast, och mest upprörande, var attacken i söndags mot staden Kana, där minst 54 civila dödades, varav 37 var barn. Till detta kommer alla hundratusentals människor som drivits på flykt från sina hem.
Genom förra veckans bombning av fyra FN-observatörer har Israel tydligt visat att man inte respekterar världssamfundets neutrala närvaro. FN:s generalsekreterares uppmaningar till eld upphör har systematiskt ignorerats. Efter bombningen av Kana – som fördömdes av EU-kommissionen, FN och Arabförbundet – proklamerade Israel ett tillfälligt bombstopp i södra Libanon, men de militära aktiviteterna har istället tagit sig uttryck i en markoffensiv.
Israel må agera som om omvärlden inte hade något att göra med, eller ej heller kan påverka, det som sker i Libanon och i de palestinska områdena. Men faktum är att Israel är beroende av såväl politiskt som ekonomiskt stöd från omvärlden. Här skulle EU kunna spela en viktig roll. Exempelvis skulle man kunna häva det förmånliga frihandelsavtalet med Israel, tills kränkningen av såväl mänskliga rättigheter som folkrätt upphör. Runt 40 procent av Israels import kommer från EU-länder och runt 10 procent av landets export går till EU-länder, vilket talar för att en sådan markering skulle kunna vara effektiv.
Sverige kan emellertid inte enbart förlita sig på en gemensam EU-politik. Även om EU nu försöker samla sig till en gemensam hållning i frågan, är skillnaderna fortfarande stora mellan medlemsländer som Storbritannien och Frankrike.
Men det faktum att Frankrike – och nu senast Finland – gjort skarpa markeringar mot Israel visar att det fortfarande finns utrymme för att göra mer kraftfulla markeringar, även från Sveriges sida. Fler diplomatiska markeringen måste göras för att visa att det inte finns en passiv acceptans för det som sker. Inom socialdemokratin har flera röster höjts för detta. Det har handlat om sidoorganisationerna, där både S-kvinnorna och Broderskap krävt att den svenska militärattachén i Israel kallas hem samt att EU:s handelsavtal med landet fryses. Dessutom har en rad socialdemokrater som kandiderar till riksdagen – däribland socialdemokratiska studentförbundets ordförande Magdalena Streijffert – krävt utvisning av Israels Sverige-ambassadör tills de militära attackerna upphör.
Fortfarande tycks dock regeringens lojalitet till en möjlig gemensam hållning inom EU vara större än viljan att värna Sveriges historiska roll som en orädd röst för fred och folkens frihet. Och i de demonstrationer som anordnats mot Israels krigföring har socialdemokrater inte varit speciellt synliga – varken sidoorganisationerna eller partiet.
Även om valrörelselokomotivet är smörjt för andra ändamål måste arbetarrörelsen tydligare visa att Israels agerande förvärrar läget i en redan allt för krigshärjad del av världen. Det som behövs är försoning och brobyggande, inte bomber. Varken mot libaneser, palestinier eller israeler. Att Israel är en demokrati förlåter inte dödandet av civila i grannlandet Libanon eller på de ockuperade palestinska områdena.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I SKÅNSKA DAGBLADET

Skribent: Magnus Wennerhag