En av liberalismens historiska käpphästar har varit att hävda individens rättigheter mot staten. Fast är det så längre?

Frihet. För liberaler har demokrati traditionellt handlat om att hävda den enskildes rätt mot majoriteten. Friheten att uttrycka sina politiska åsikter, organisera sig politiskt eller utöva sin religion har setts som demokratins yttersta essens. Till skillnad mot den traditionellt socialistiska synen på demokrati som folkets, det vill säga, majoritetens styre. Leijonborgs folkparti har dock inlett en märklig ökenvandring, som tycks vara allt annat än liberal.
Exemplen är flera. Iva Parizkova Ryggeståhl, fp-kommunalråd i Malmö, menade häromdagen att kommunen skulle utreda ”huruvida Palestinska föreningens syfte är förenligt med det öppna samhället” och därför frysa föreningens bidrag. Skälet är att någon under en demonstration mot Israels krigföring jämförde ockupationsmaktens agerande med nazism, genom att bära ett plakat där ett likhetstecken fanns mellan israeliska flaggan och ett hakkors. Kort därefter krävde partikollegan, riksdagskandidaten tillika överåklagaren Sven-Erik Alhem en polisundersökning i ärendet.

Jämförelsen mellan Israel och nazism är troligen såväl politiskt ostrategisk (i ett Sverige med redan stark opinion mot Israels agerande) som faktamässigt långsökt (apartheidregimen i Sydafrika är mer passande att jämföra med). Men det är sannerligen inte statens – eller kommunens – uppgift att ge sig in i ett fritt, om än hetsigt, meningsutbyte, och bestämma om man skall få kritisera Israel.
Ytterligare ett exempel: härom veckan krävde Nyamko Sabuni, fp-riksdagsledamot och partistyrelsemedlem, obligatoriska gynekologundersökningar för högstadieflickor. Syftet var att upptäcka könsstympning. Partikollegan Mauricio Rojas ansåg istället att man bör begränsa ”förslaget till riskgrupperna”. Istället för att arbeta med att förändra värderingar, föreslås att staten skall göra tvångsinspektioner av våra kroppar. I diskriminerande former.

Till listan kan läggas folkpartiet hjälp till regeringen att baxa igenom allt fler lagförslag om övervakning av de egna medborgarna, med förevändningen ”terroristjakt”. Trots att förevändningen ”kommunistjakt” tidigare inte hindrade Säpo att exempelvis registrera den liberala ikonen Inger Segerstedt-Wiberg (och 100 000 andra svenskar).
Liberalismen värnade tidigare tydligt gränsen mellan det privata och det offentliga, och individens rättigheter mot staten och kollektivet. Enligt dagens liberaler skall staten ha rätt att döma över medborgarnas politiska engagemang och få insyn i deras privatliv genom övervakning – och den skall dessutom kunna syna deras underliv.

Den fria individ som folkpartister gärna talar om i ideologiska högtidstal tycks i den praktiska politiken fått sin frihet kringskuren. Eller rättare sagt, de som inte är ”mogna” att ta egna beslut – det vill säga de som har andra åsikter än och vill leva på andra sätt än folkpartiets kärntrupper – måste staten bestämma åt. Alltså mer Birsmarcksk socialkonservatism och paternalism än liberalism.
Den forna skepsisen mot kollektivismen har nu bytts ut mot värnandet av ett kollektiv: ”svenskarna”. Istället för att se en nation som enbart summan av de individer som bebor ett landstycke, och som något som ständigt förändras, läggs förslag på förslag för att låta staten fastslå vad ”svenskhet” är. Samt för att ”sätta gränser” mot de ”osvenska”.
Demokratin är i sin idealform ett torg där vi möts och bryter åsikter, och blir varse våra olikheter. Dagens liberaler tycks snarare än att bege sig in i torgets myller vara mer benägna att kräva regler för hur man får bete sig på detta torg, eller bestämma vem som har tillträde till det. Hur liberalt är det?

ARTIKLEN TIDIGARE PUBLICERAD I SKÅNSKA DAGBLADET

Skribent: Magnus Wennerhag