Nyligen presenterade LO en undersökning om ”maktelitens” inkomstutveckling från 1950 till i dag. Men vem gör i dag politik av den växande ojämlikheten?

Inkomstklyftor. I LO:s undersökning riktas fokus mot 199 personer med ”elitpositioner” i Sverige. Vi talar om det sociala toppskikt som rymmer verkställande direktörer, ordföranden för bolagsstyrelser, regeringsledamöter, verkschefer, universitetsrektorer och chefredaktörer. Det procentuella lönegapet mellan dessa toppositioner och vanliga industriarbetare minskade fram till 1980. Men därefter har ojämlikheten åter ökat.

Störst är förändringen för näringslivstopparna. Om den genomsnittliga lönen 1980 inom denna grupp motsvarade nio industriarbetarlöner, går det idag 32 industriarbetare på en direktörs samlade inkomst. Alltså mer än en tredubbling av lönegapet. En skillnad som översatt till månadslöner är 21 000 jämfört med 671 000 kronor.

Inom sektorn regering och riksdag är motsvarande ökning 2,7 till 3,6 industriarbetarlöner. För folkrörelseorganisationer 3,2 till 5,5. Mediacheferna drar också ifrån, från att ha lyft 2,8 industriarbetarlöner till 6,1.

Dessa siffror ligger väl i linje med SCB:s senaste undersökning av inkomstfördelningen, som visar att löneskillnaderna i Sverige ökar generellt. Trots detta talas det ständigt om behovet av ”ökad lönespridning”, vilket är dagens nyspråkliga omskrivning för ökade löneklyftor. Enligt ekonomer, som menar att vi annars kommer att dräneras på arbetstillfällen och ”kompetens”. Men detta hävdas även av en fackföreningsledare som SACO:s Anna Ekström, som trots att hon fortfarande säger sig vara socialdemokrat faller in i denna ojämlikhetens kör.

Frågan om ekonomisk jämlikhet har i dagens politiska debatt blivit något av en icke-fråga. Trots att inkomstskillnader på ett grundläggande sätt skapar närmast oövervinnerliga hinder människor emellan. Dessa tar sig uttryck i gränser för var man kan bo, vilka områden ens barn kan växa upp i och hur ens liv i övrigt gestaltar sig. Och det är dessa skillnader i förutsättningar som obemärkt har accelererat under senare år, vilket LO:s rapport nu tydligt illustrerar, även om bara det absoluta toppskiktet lyfts fram.

Det finns ingen som helst rimlighet i att hävda att dessa människor är i behov av dessa pengar, eller att sådana belopp behövs för att locka dem att ta de jobb de har. Göran Persson hade säkert gladeligen haft det jobb han har idag till en betydligt lägre lön, troligen också Ericssons VD eller andra toppchefer för större företag. Uppenbarligen fanns det människor som var beredda att göra samma sysslor 1980, när gapet till industriarbetarna var betydligt mindre.

I dagens Sverige kan man definitivt leva ett gott liv på en månadsinkomst över 30 000 kr. Resten av pengarna blir till girigt samlande, eller mer troligt konsumtion, som i praktiken endast syftar att visa upp att man tjänar mycket.

Att detta inte är en politiskt död fråga visar de kampanjer som riktats mot arbetarrörelsetoppar under senare år. Även om det främst rört sig om att medvetet misskreditera socialdemokraterna bland dess kärntrupper visar just kritikens genomslag och effektivitet att den bär ett uns av sanning. Eller närmare bestämt att det finns en opinionsmässig resonansbotten för ökad jämlikhet. Men den allians som profiterar politiskt på denna opinion har knappast mer jämlikhet att erbjuda. Snarare dukar de upp för fler låglönejobb och skattesänkningar för höginkomsttagare. Alla ska med, kräver socialdemokraterna. Fast det måste ske på mer jämlika villkor

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I SKÅNSKA DAGBLADET

Skribent: Magnus Wennerhag