CUF:s ordförande Fredrick Federley ger en nästintill Orwellsk betydelse åt ungdomsförbundets ideologiska slogan ”ekohumanism” med sitt utspel om Israel i Expressen.

Bushretorik. Stolt deklarerar Federley nu att han skall skänka pengar till den israeliska armén. Vi måste hålla på Israel, för det är en demokrati, lyder resonemanget. Hamas har ”visat sig oförmöget att kontrollera sina medborgare”, och alla länder som omger Israel är ”skurkstater”.
Den svartvita Bushretoriken finns inte endast mellan raderna. Rent ut sägs att vi måste ”vända oss till USA”, eftersom EU anses oförmöget att agera. Huvudbudskapet är tydligt: ”Vid ett maktskifte i höstens val krävs att Sverige får en rakare politisk hållning i Mellanösternfrågan, men också i övrig utrikespolitik.”
Inlägget är informativt. Inte bara får vi veta att CUF:s ordförande struntar i de hundratal civila som bombats av Israel den senaste tiden. Han skänker också hellre pengar till den militärmakt i världen som – efter småstaterna Quatar och Kuwait – har störst militära utgifter per invånare. År 2004 lade Israel 11 700 kr i militärutgifter per invånare, att jämföra med Libanons 1 050 kr (eller världsmedeltalet 1 250 kr).

När det gäller Sverige talar Federley gärna om att makten skall komma underifrån, som ett uttryck för hans demokratisyn. För människor i världens fattiga länder skall istället demokratin komma från ovan, med bombers försorg.
En sådan humanism ekar tomt, och är lika inhuman som odemokratisk.

Men Federley är inte ensam om sitt stridshökeri bland de borgerliga ungdomsförbunden. På sin blogg låter Liberala ungdomsförbundets ordförande Fredrik Malm staten Israel ingå i det han kallar ”Alliansens startelva”, när han skämtsamt skall sätta samman ett borgerligt drömfotbollslag. Att skriva sådant som att Israel spelar ”med riktig killer instinct” när bomber faller över civila är inte vidare smakfullt.

Jag minns som ung SSU:are hur skiljelinjen mellan de politiska ungdomsförbunden alltid tycktes gå mellan MUF och resten. Det var de moderata ungdomarna som vägrade protestera mot orättvisor och förtryck i världen. Mot apartheid, eller ockupationen av Palestina.
Går vi till 60- och 70-talen kan vi se hur faktiskt FPU, som LUF då hette, drev fram frågor som Sydafrikabojkotten och enprocentmålet för biståndet. Vid sin sida hade de dåtidens CUF:are.
Idag låter samtliga borgerliga ungdomsförbund mer som Per Ahlmark. Lösningen på alla orättvisor är frihandel. Det finns en grundläggande misstänksamhet mot alla former av kamper för självstyre eller social rättvisa. Såvida de inte drivs fram ovanifrån, med militär makt av stater med en längre demokratisk tradition. Ett undantag är LUF:s kritik av regeringens eftergifter mot USA:s krig mot terrorismen, exempelvis utlämningen av Egyptensvenskarna.

Dessa unga politiker ser sig som liberaler, men har liten förståelse för den sociala grund en framväxande liberal demokrati behöver. Demokrati och fred mellan olika parter kan aldrig bombas fram. Att jaga folkligt förankrade rörelser som terrorister, och ignorera de sociala orättvisor som ger dessa rörelser stöd är inte bara oklokt. Det gör det troligen också mindre troligt att de övergår till en fredlig kamp. Det sätt som arbetarrörelsen inkluderades i politiken under förra århundradets början, eller PLO och ANC under dess andra halva, visar tydligt detta. Ingen demokrati i världen gynnas av att varken oskyldiga israeler, palestinier eller libaneser bombas.

Kampen för att hålla Sverige alliansfritt handlar därmed inte bara om att hålla de borgerliga partierna borta från regeringsmakten. Det handlar också om att värna en förnuftig utrikespolitisk tradition som sätter social utveckling och demokrati underifrån främst. Inte bara miljövänner får allt mindre skäl att rösta borgerligt, utan även fredsvänner.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I SKÅNSKA DAGBLADET

Skribent: Magnus Wennerhag