Israel trappar upp sin alltmer aggressiva politik. Syftet är att skapa ökad säkerhet. Frågan är för vem?

Blodsutgjutelse. Israel bombar först ockuperat område. Sedan grannlandet Libanon. I Gaza har nu mer än 70 personer dödats. I Libanon minst 60. Huvudsakligen civila. Som skäl anges de tre israeliska soldater som kidnappats. Men en militära aktion av denna omfattning kräver planering. Därför måste den övervägts väl i skuggan av vad som såg ut som en hoppfull utveckling i Palestina. De rivaliserande organisationerna Hamas och Fatahs enighet pekade mot ett erkännande av staten Israel från Hamas sida, och ett upphörande av attacker mot israeliska mål. Istället för att välkomna denna utveckling väljer Israel att utgjuta mer blod. De nya bombningar kan ses som att Israel sätter press på Libanons regering, att skaffa sig kontroll över områden som behärskas av Hizbollah.

Att ett flertal länder nu skärper tonen mot Israel är nödvändigt. Utrikesminister Jan Eliasson fördömer nu Israels agerande kraftig och driver på för att EU och FN skall agera. Det är bra, men inte tillräckligt. Sverige skulle på egen hand kunna göra fler markeringar mot Israel, av diplomatisk eller symbolisk karaktär.

Israels militära operationer i grannländer är inget nytt. Kränkandet av andra länders gränser i värnandet av de israeliska intressena har en lång historia. Den ökända israeliska säkerhetstjänstens kidnappningar och mord världen över ligger väl i linje med detta.

Skillnaden med dessa metoder idag mot tidigare, är att de allt mindre framstår som anomalier och allt mer som normalitet då mäktiga länder skall trygga sina ”säkerhetsintressen”.

USA:s ”krig mot terrorismen” har öppnat för en utveckling där nationers gränser inte längre ses som okränkbara. Med förevändningen jakt på ”terrorister” eliminerar inte endast USA dem som anses hota säkerhetsintressen. Ryssland och andra länder använder samma metoder, när nu dessa sanktionerats av vår enda supermakt. Separatistiska grupper eller andra som ses som orosmakare kallas ”terrorister” och bemöts med dödande våld istället för politiska medel. Hade den unge Nelson Mandela fört sin kamp mot apartheid idag, hade han med största sannolikhet snabbt blivit offer för regimens raketattacker.

Resultaten av denna utveckling är allt annat än ökad säkerhet. Fram växer en bild av hur världens rika och militärt mäktiga barrikaderar sig bakom murar och säkerhetssystem. Som med de medeltida borgarna, som stängde ”barbarerna” ute. Till skillnad mot på medeltiden står nu barbarerna för det välstånd som konsumeras inom inhägnaderna. Varor som olja och konsumtionselektronik produceras långt utanför dessa områden.

Världens rika länder kräver säkerhet för sina egna befolkningar. Men samtidigt är man en del av det ekonomiska spel som skapar osäkerhet i andra länder. En osäkerhet som skapar stöd för grupper som Hamas och Hizbollah. Dessa grupper utmärks inte bara av en aggressiv hållning mot Israel. De organiserar även vård, omsorg och skola för marginaliserade människor i sargade områden. I fallet med Hamas har dess folkliga stöd även gjort organisationen till regeringsmaktsinnehavare, i det första fria demokratiska valet i Palestina.

Det är grupper som dessa Israel anser hotar dess säkerhet. De militära aktionerna syftar antingen till att destabilisera dem, eller sätta press på andra politiska krafter för att marginalisera dem.

Men säkerhet kan varken skapas genom att man stänger in sig eller genom militära straffexpeditioner. Och om dessa kamper förs i ”demokratins” namn, vilken tilltro för demokratin kommer då att skapas bland dem som är organiserade inom de rörelser som har folklig förankring i dessa länder?

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I SKÅNSKA DAGBLADET

Skribent: Magnus Wennerhag