Åter står det klart att den israeliska armén är Mellanösterns mäktigaste terrororganisation.
I ett par veckor har israelisk militär bombaderat och demolerat stora delar av Gaza. Man har dödat tiotals palestinier, slagit ut viktig infrastruktur, fängslat ledande politiker och gjort livet till ett ännu värre helvete för hundratusentals människor.
Det ser ut som en plan. Först drar man sig tillbaka från Gaza, utrymmer bosättningarna, och skapar på så vis ett slags ”rent” palestinsk land där man kan bomba utan risk för vedergällningar mot de egna bosättarna.
Och i onsdags gick armén också till angrepp mot Libanon. Också denna gång är förevändningen en kidnappning av israeliska soldater.
Jag skriver förevändningen, för reaktionen är inte bara opropoportionerligt våldsam, det måste också rimligen ha funnits planer på angrepp sedan åtminstone veckor tillbaka.

Paradoxalt nog sker anfallen strax efter att Fatah och Hamas ska ha kommit överens om att erkänna Israel och att inte angripa mål inne i Israel.
Jag vet inte varför det sker just nu. Men en sak är tydligt: det är inte fred Israel vill ha, inte säkerhet. Decennier av brutalt övervåld har ju på intet sätt knäckt den palestinska motståndsviljan. Det finns inget som talar för att det skulle ske nu. Snarare stärker angreppen de mest militanta palestinska gruppernas bild av att fred med Israel är omöjligt.

Det är naturligvis inte så hemskt mycket svenska politiker KAN göra. Men det är inte ingenting; det finns en hel uppsättning politiska verktyg att använda.
Att fördöma Israels dubbla angrepp som folkrättsvidriga anfallskrig som riskerar att krossa varje förhoppning om fred vore ingen överdrift. Israel har sedan länge passerat varje rimligt definition av självförsvar och proportionalitet. I torsdags närmade sig utrikesminister Eliasson också en sådan position.
Kalla sedan hem ambassadören. Det är en stark diplomatisk markering av att Sverige inte accepterar ”normala” förbindelser så länge angreppen pågår.
Inled vidare en bojkott som kan trappas upp stegvis. I väntan på en gemensam EU-bojkott finns inget som hindrar att Sverige går före. Avbryt först all import av israelisk krigsmaterial. Israel är en av Sveriges viktigaste vapenexportörer. Jag har inte de aktuella siffrorna, men enligt svenska freds köpte Sverige mellan 1995 och 2001 vapen från Israel för 330 miljoner.
Inför sedan undan för undan – vecka för vecka – en bredare och bredare bojkott av allt fler varor.
Syftet med en bojkott vore inte första hand vara att skada Israel ekonomiskt, vilket ju tyvärr också skulle drabba de israeler som inte står bakom krigspolitiken. Till det skulle krävas mycket långvariga och omfattande sanktioner som upprätthölls av alla dess viktiga handelspartners, vilket inte är aktuellt.
Nej, stället handlar det om en stark, men tillfällig, markering mot en politik som så tydligt kränker internationell lag och mänskliga rättigheter. Syftet är att ställa Israels regering i skamvrån – inför andra länder, men framförallt inför den egna befolkningen.
Drastiskt?
Ja.
Effektivt?
Osäkert.
Men den som tiger samtycker.

EN NÅGOT ÄNDRAD VERSION AV ARTIKELN ÄR TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson