Sedan ett antal år tillbaka pågår en tävlan i hårda tag inom svensk kriminalpolitik. Även denna valrörelse. Men finns det fog för det?

Hårda tag. Längre straff, fler poliser, fler förbud och mer övervakning krävs till leda. Av så gott som alla politiska partier idag.
En god medspelare är våra massmedier. Allt oftare får vi tillfälle att förfäras över och snaska i detaljer om enskilda förbrytare och brott. Bilden av ett allt mer våldsamt och farligt samhälle tar form. Det ökar rädslan. En rädsla som politiker sedan utlovar bot på, genom hårdare tag.
Och tagen har blivit hårdare. 1976 fanns det 3 000 personer i Sverige som satt i fängelse, idag är det dubbelt så många. 1993 fanns det 48 livstidsdömda, idag är det tre gånger så många.
Trots detta är de som forskar om brottslighet tämligen eniga om att vårt samhälle i stort inte har blivit våldsammare. Antalet mord har de senaste 50 åren varit konstant i Sverige – runt 100 per år. SCB:s undersökningar som genomförts de senaste 25 åren visar att andelen svenskar som under det senaste året utsatts för våld inte ökat nämnvärt. Från 2,8 procent 1980 till 3,7 procent år 2004.
Den mycket större ökningen i antalet anmälda brott menar samma forskare snarare beror på andra saker. Exempelvis att fler handlingar kriminaliserats. En minskad tolerans mot brott kan också ligga bakom fler anmälningar.

Vår tid dras med två berättelser om våldet. En som säljer lösnummer och värvar röster. En som i det tysta tas fram av forskare, eller upplevs av dem som arbetar inom kriminalvården.
Om denna dubbelhet skriver journalisten Mattias Hagberg i sin nyutkomna bok Släpp fångarna loss. I boken intervjuar han framstående forskare och gräver i arkiven, men möter även politiker, kriminalvårdare och poliser.
Hagberg pekar bland annat på den politik som fördes i början av 70-talet, med den dåvarande socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer i spetsen. Då gällde vård, snarare än fängelsestraff. På tio år, från 1966, halverades antalet fångar. Även om inte brottsligheten minskade, så ökade den heller inte under samma tid. Och inte heller sen dess har den nämnvärt förändrats. Varken avseende typ av brott eller grad av råhet.
Uppenbarligen minskar varken längre fängelsestraff eller fler inspärrningar antalet brott.

Vad beror då brotten på? Även här finns det en samsyn mellan många forskare och kriminalvårdare. 90 procent av dem som döms för rån, sexualbrott och grovt våld är män. Flertalet av dem som sitter i fängelse kommer från svåra sociala förhållanden. Från hem med missbruk och övergrepp. Det kan vara människor som upplevt krig. Eller vuxit upp i områden där arbetslösheten är rekordstor.
Den bild av brottslingar vi möter i media handlar sällan om samhällets olycksbarn. Snarare om Hollywoodklichéer av ohjälpligt onda figurer vars brottsbenägenhet står att finna i deras oberäkneliga personliga läggning. De brustna sociala sammanhang eller destruktiva manlighetskulturer i vilka brottslighet uppstår ger få rubriker.

Varför utlovar då allt fler politiker lösningar på ett samhällsproblem som inte låter sig lösas genom ”hårdare tag”? Och varför utmanar så få de allt mer vanliga klichéerna om brottslingar som genuint onda, för att i stället tala om hur man skall åtgärda de osäkra sociala sammanhang som skapar brott?
Lösningar på samhällsproblem skall byggas utifrån kunskap om vad som fungerar. Dagens kriminalpolitiska lösningar ger enbart en falsk känsla av trygghet. Falsk för att de ”hårda tag” som tas för att öka tryggheten inte alls löser några problem.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I SKÅNSKA DAGBLADET

Skribent: Magnus Wennerhag