Israel anser sig ha rätten att kidnappa ministrar och valda politiker utanför sitt lands gränser, tillämpa kollektiva bestraffningar mot civilbefolkning för enskilda gruppers krigshandlingar och rutinmässigt ta till oproportionerligt våld.

Angreppet mot Gaza och gripandet av palestinska Hamaspolitiker på Västbanken för att frita en tillfångatagen israelisk soldat vore ett politiskt misslyckande om det yttersta syftet var att åstadkomma säkerhet för Israel. Säkerhet för civila israeler i Israel, ökad säkerhet för israeliska soldater och i slutändan en säker och bestående fred mellan en israelisk och en palestinsk stat.
Sådan säkerhet nås aldrig med statsterrorism.
Nu tillgrips än en gång metoder som spär på vanliga palestiniers hat mot allt och alla som kan förknippas med angriparna och ockupanterna. Extremistgrupper och attentatsmän, som de som kidnappade och dödade en ung israelisk man på Västbanken och håller soldaten fången med en dödsdom hängande över sig, är inte de huvudskyldiga till den senaste krisen i ögonen på den palestinska befolkning som nu drabbas av vedergällningen.
Den vet dessvärre att palestinska liv är mindre värda än israeliska, inte bara i den israeliska regeringens ögon. Omvärldens lama eller obefintliga reaktioner på dödandet av fullkomligt oskyldiga palestinska civila, senast i badstrandsmassakern på en familj i Gaza, har stärkt uppfattningen att framför allt USA men också européerna har vänt dem ryggen.
Samtidigt framstår deras egna ledare som antingen handlingsförlamade eller politiskt irrelevanta för omvärlden. Den palestinske presidenten Abbas behandlas i praktiken med samma förakt som företrädaren Arafat.
För att kunna fungera i den roll omvärlden vill att han ska spela ska han antingen tvinga sina politiska motståndare i Hamas, som nyligen vann parlamentsvalen, att kapitulera politiskt eller kväsa dem med polisiär övermakt.
Detta övergår, som alla inblandade parter vet, hans förmåga.
Och när han valde en tredje väg, övertalade Hamas att skriva under ett dokument som innebar åtminstone början på en process som kunde göra den palestinska parten förhandlingsbar i israeliska ögon, slog Israel till.
Resultatet lär varken rädda den israeliske soldatens liv eller på sikt den fredsprocess, som legat i träda i flera år.
Israels stridsvagnsdiplomati, som givetvis framstår som naket övervåld för palestinierna, styrs av den i grunden koloniala attityden att det enda språk infödingarna förstår är våld och ännu mera våld.
Hamas och islamsk extremism är ett reellt hot i dagens Palestina. Hotet har växt fram mot bakgrund av den bittra erfarenheten att försök till förhandlingar och avtal hittills lett palestinierna in i en eländig återvändsgränd. De tror sig nu veta att Israel aldrig kommer att dra sig tillbaka till 1967 års gränser och möjliggöra uppkomsten av en palestinsk stat värd namnet, än mindre diskutera flyktingfrågan eller avstå från total kontroll av Jerusalem.
Den återstående gnistan hopp finns i att omvärlden, främst USA och EU, inte gör Israels syn på en lösning till sin.
Det är en sak att blunda för israeliska folkrättsbrott, permanenta som akuta, och ensidigt lägga ansvaret för våldet på antingen palestinska extremister eller maktlösa palestinska politiker. Det är allvarligt nog, men inte så definitivt katastrofalt som om världen lät ockupationen fortgå och gav upp tanken på en säker fred. En sådan kan bara förhandlas fram av demokratiskt valda företrädare för de bägge folken.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 30 juni 2006

Skribent: Håkan Hermansson