För att skydda oss mot ett krig som inte kommer måste vi underblåsa dem som redan pågår.

Flechetteammunition är inte direkt pricksäker. Den består av tusen små spikar som sprids i ett stort område, där den dödar soldater och civila utan åtskillnad.
Sverige säljer den till USA, som använder den i Afghanistan och Irak.
I måndags förklarade statssekreterare Jonas Bjelfvenstam varför (Rapport 26 juni): ”vi behöver exportera vapen om vi tror att vi ska kunna ha en försvarsindustri i vårt land.”
Det är krasst. Och mycket lönsamt. Trots att svenska försvaret – som köper hälften av materielen – skär ned, går industrin på högvarv. Förra året exporterades för 8,6 miljarder, nästan tre gånger så mycket som 2001. Vapen för 2, 4 miljarder – 15 procent av hela produktionen – gick till diktaturer och till krigförande stater, bla USA, Storbritannien, Indien och Australien.
Riksdagens riktlinjer är till för att tänjas. Branschen måste ju leva.
Inte för att förse oss med vapen i krig. Idén om självförsörjning begravdes med murens fall och bolag som Saab, Hägglunds, Bofors och Kockums är nu utlandsägda.
Det nya säkerhetspolitiska argumentet går istället ut på att när den lede fi kommer ska vi få köpa amerikanska och, hmm, kanske saudiska och indiska vapen. Därför måste vi också sälja till dem.
För att skydda oss mot ett krig som inte kommer ­- inte ens militären tror ju längre på något krigshot – måste vi alltså underblåsa dem som redan pågår. Det håller inte.
Men industrin sysselsätter 21 000 personer. Lite förenklat ger de vapen vi skeppar till krigförande länder och diktaturer kanske 3000 jobb.
Det är skälet till att svensk ammunition dödar irakier. Så lågt är priset för moralen. Några tusen liv för några tusen jobb.
Bjelfvenstam är passande nog anställd på näringsdepartementet.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson