Lars-Erik Lövdén är förvånad över uppmärksamheten kring sin lägenhetsaffär. Det enda fel som begåtts är inte hans utan mediernas. Och deras fel tycks vara att de berättat vad som hänt.

Han kan trösta sig med att moderaterna tycker att han i och för sig handlat som förnuftigt folk bör handla: uppstår möjligheten att berika sig på sitt boende när ens hyresrätt omvandlas till bostadsrätt så ska en smart medborgare omedelbart gripa tillfället i flykten.
Sydsvenskans ledarskribent gratulerade igår till klippet:
”Hyresrätten har sin fördelar, absolut. Men det är något speciellt med att äga sin bostad. Det ger en känsla av frihet, av oberoende”.
Inte en rad om hur denna filosofi i framför allt centrala Stockholm lett till segregering och utestängning av bostadssökande utan vilja eller förmåga att slanta upp 3, 4 miljoner kronor för en mindre lägenhet.
Så där kan marknadscynikerna gå på. Bra boende i attraktiva lägen till rimliga priser för människor i vanliga inkomstlägen är inget mål i sig. Rätten att göra klipp på sitt boende är viktigare. Och plånbokens tjocklek är som vanligt det bästa sorteringsverktyget när folk ska skiljas från fä.
Så klart gottar sig Lövdéns borgerliga kritiker åt hans affär. Men indignationen gäller inte handlingen i sig utan att den har begåtts av just honom. De stannar vid den uppenbara dubbelmoralen hos en politiker som sagt ett och gjort ett annat. Och i fallet Lövdén handlar det då om att skjuta på sittande fågel.
Det som skrämmer mest i den här affären är Lars-Erik Lövdéns förvåning över att någon reagerar.
Men om vi säger så här, Lars-Erik: Du var fram till nyligen i många år ordförande i Malmö arbetarekommun och som sådan förutsätter jag att du hade nära kontakt med hur dina medlemmar ser på – och alltid har sett på – privilegier, som ekonomiskt och politiskt starka grupper och individer tillskansar dig.
Du får förtroendet att representera socialdemokratiska väljare i riksdagen. För att du ska kunna fungera i den rollen får du en bostad knuten till riksdagsjobbet.
Du väljer att behålla denna bostad för egen räkning, som du inte skulle ha fått hyra om du inte varit just förtroendevald, även sedan du fått uppdrag och boende på annan ort.
Du kan nu uppenbarligen göra en ekonomisk vinst på denna bostad i strid mot den filosofi som du själv och ditt parti försökt göra begriplig under många år.
Och när det blir offentligt att du tycks göra åtskillnad mellan privatpersonen Lars-Erik Lövdén och före detta bostadsministern, arbetarekommunordföranden, riksdagsmannen och den engagerade socialdemokraten Lars-Erik Lövdén så blir du förvånad.
Jag försöker hitta en förklaring till din reaktion i de fakta som kommit fram i den här historien, men hittar den inte.
Om vi, vilket Gud och väljarna förbjude, någonsin hamnar i ett Sverige där handlingar som din varken väcker förvåning eller upprördhet utan accepteras som en naturlig ordning så har den socialdemokratiska rörelsens etik upphört att vara en samhällskraft att räkna med.
Vad man skulle önska, också ett valår, är att fler socialdemokrater på högsta nivå gav röst åt den sakligt högst motiverade upprördhet hos svikna och frustrerade partimedlemmar och sympatisörer som är det enda sunda inslaget i denna obehagliga historia.
Det är aldrig populism och ”att spela borgarna i händerna” att säga som det är. Och här var det ju så att Lövdéns girighet var starkare än hans etik, politiska känsla och sunda förnuft.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 17 juni 2006

Skribent: Håkan Hermansson