Minnet är kort i politiken. För ett år sedan var högeralliansens försprång så stort att till och med de mest optimistiska sossar misströstade även om de höll masken utåt. Idag är läget mellan blocken absolut jämnt. Något har hänt.

Senast är det folkpartiet som i Sifos junimätning kan bokföra en statistiskt säker nedgång. Rollen som stödparti åt moderaterna cementeras. Det var inte så länge sedan som folkpartiet hade fog för drömmen att faktiskt bli det största borgerliga partiet.
Men den taktfasta marschen bort från ett socialliberalt förflutet och in i en högerpopulistisk utspelspolitik med ständiga och allt hårdare krav på framför allt invandrare och flyktingar har inte betalat sig.
De retoriskt mjukare moderaterna tycks för flertalet liberala väljare vara ett bättre alternativ. Det är med en blandning av nyfikenhet och bävan man ser fram emot folkpartiets val av taktik om den här tendensen står sig fram till veckorna före valet.
Strategin har ju hittills varit att framstå som det borgerliga parti som säger obehagliga men nödvändiga sanningar om tillståndet i skolorna och om ”kravlösheten” i invandrartäta områden som utnämnts till ”utanförskapsområden”.
Folkpartiet under Leijonborg har nu länge och tämligen ogenerat spelat på rädslan hos en del svenskar i arbetar- och medelklass för de andra, de som ännu inte kunnat eller fullt ut velat integreras i ett Sverige där hindren för integrering fortfarande är många och svårforcerade.
Typiskt för det nya folkpartiets linje är att kraven alltid riktas mot ekonomiskt och socialt svaga grupper. Synvinkeln är uppifrån och ner. Motsvarande krav på egna traditionella och väletablerade sympatisörer lyser med sin frånvaro.
Det är till och med så att när folkpartister ute i kommunerna vägrar med verka till integration genom att upplåta bostäder åt flyktingar som fått rätt att stanna så tiger partiledningen. När hörde vi senast Leijonborg uppmana sina partivänner ute i landet att se de nyanlända som en resurs och ge plats åt dem i sina kommuner?
För dagen ser den här hårda strategin ut att ha hamnat i en återvändsgränd. Hittills har utplånandet av den socialliberala profilen inte betalat sig i väljarsympatier. Men vad gör folkpartistrategerna om de ser att det inte går att upprepa 2002 års trick med språktest och att det är svårt att rakt av kopiera ett danskt valrecept (spela ”invandrarkortet”) i en svensk politisk miljö?
Svaret på den frågan avgör för lång tid framöver folkpartiets uppgift i svensk politik. En gång var partiet berett att bryta blockpolitiken för att åstadkomma lösningar på strukturella problem. Den stora skatteuppgörelsen med socialdemokraterna var möjligen en olycka i sak för samtliga inblandade parter, framför allt för skattebetalarna.
Men den politiska ansatsen var det inget fel på, viljan att göra upp och viljan att kompromissa för att nå resultat.
Sverige saknar just nu ett socialliberalt alternativ i politiken. Centern har aldrig haft ambitionen att vara ett sådant parti och har nu dessutom gett upp det mesta av sitt arv inom miljö- och energipolitik och framstår stundom som rent löntagarfientligt.
Eftersom det finns en gräns för hur snabbt och fräckt ett parti kan byta strategi under ett valår är det väl därför troligt att såväl folkpartiet som centern fortsätter att fungera som den borgerliga alliansens två mest uttalade högerpartier fram till valdagen.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 19 juni 2006

Skribent: Håkan Hermansson