En snabb titt på rubrikerna i miljöpartiets valmanifest räcker för att konstatera att det här partiet inte kan sitta i samma regering som moderaterna eller ens passivt stödja tillkomsten av en sådan regering.

Högeralliansens totala avsaknad av en miljöpolitik värd namnet är det viktigaste skälet till att miljöpartiet skulle kollapsa inifrån om någon makthungrig grupp i partitoppen till äventyrs skulle försöka sig på en kohandel med moderat medverkan om valutslaget i höst skulle göra det matematiskt möjligt.
Det finns andra skäl. Men i miljöpartiets kärnfrågor, själva grunden för dess existens, befinner sig borgerligheten numera ljusår från Peter Erikssons och Maria Wetterstrands gäng.
Alliansen får försöka vinna valet av egen kraft. De kan avskriva miljöpartiet redan nu. Och därmed är en fråga definitivt avförd från den spekulativa dagordningen i god tid före den riktiga valrörelsen.
Men skall partiet in i en socialdemokratiskt ledd koalition, med eller utan medverkan också av vänsterpartiet?
Är det bra för Sverige? Är det bra för miljöpartiet självt?
Också den frågan besvaras ytterst av väljarna. Vilket inte hindrar att det går att ha synpunkter på den innan något valresultat föreligger.
Jag tror att svaret på bägge frågorna, en smula paradoxalt kan tyckas, är ett bestämt nej. Och eftersom den här spalten skrivs av en socialdemokrat så är det lika bra att erkänna att ett socialdemokratiskt nej kan ha olika motiveringar liksom antagligen ett socialdemokratiskt ja.
Tittar man på miljöpartiets politiska profil, som den utmejslas i de 35 punkter som antogs under partiets kongress nyligen är det få punkter som är så kontroversiella eller verklighetsfrämmande att det diskvalificerar partiet i sin helhet från regeringsmedverkan.
EU-motståndet?
Tja, om det hade varit för några år sedan då vi trodde oss veta vart EU var på väg och om partiledningen drivit det här kravet annat än som motvilligt munväder i faktisk opposition mot nej-sägarna hos det egna fotfolket. Idag förefaller kravet att ”Sverige lämnar EU och istället arbetar för en annan form av europeiskt samarbete” vara lika aktuellt för den partiledning som nu stärkt sin ställning som det stående socialdemokratiska kravet på införande av republik.
Att de fackliga s-medlemmarna inte litar riktigt på miljöpartiet när det gäller arbetsrätten är begripligt, men i årets manifest talas uttryckligen om uppslutning bakom de svenska kollektivavtalen och motstånd mot lönedumpning. Applåd!
Nej, skälet till att miljöpartiet bör hållas borta – och av egen självbevarelsedrift bör hålla sig borta – från organiserad regeringsmedverkan med alla dess krav på inre lojalitet och sammanhållning i stort som smått är att Sverige efter valet är i stort behov av en regering som förmår regera.
Erfarenheten från inte minst de borgerliga regeringarna, senast under handlingsförlamningen som drabbade Carl Bildts ministär när verkligheten kom ikapp retoriken, visar att svenska koalitioner är exekutivt svaga. De slits sönder av inre positionering och ständiga trätor om detaljer.
De miljöpartister har rätt som noterat att partiets möjligheter att påverka regeringspolitiken, inte minst i miljöfrågor, antagligen är större om partiet är med på beredningsstadiet men förhandlar utan eget regeringsansvar.
Det är viktigt vilken färg en regering har. Men lika viktigt är att den faktiskt orkar regera. Jag tror att miljöpartistiska statsråd i längden inte tillåts göra just det av det egna partifolket.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson