Sanningen om Rödluvan känns lite mossig

Rödluvan står öga mot öga med Vargen. Mormor är bunden. Skogshuggaren stormar in i stugan med yxan i högsta hugg.
Några ögonblick senare är blåljusen på plats. Polisförhör vidtar. De fyra får alla ge sina versioner av vad som hänt. Sanningen växer ut till flera sanningar. Det är lika smart som det låter.

Men tyvärr satte Shrek-filmerna en ny standard för den animerade barnfilmen. Tekniken var bländande och storyn funkade på två nivåer: popkultur och mediekritik för de vuxna, saga för barnen. Kanske är det deras fel att Sanningen om Rödluvan känns mossig, med figurer som ser ut som de stigit rakt ut från något tv-spel.

De olika berättelserna fogas samman skickligt. En del till början obegripliga detaljer får sin…hmm … logiska förklaring, när de skildras från nya håll. Och det hela toppas med ett actionfyllt James Bond-slut, när brottet visar sig vara del i en större intrig. Det roliga ligger förstås i krocken mellan polisfilmsjargongen och den klassiska sagan.

Och visst, några poänger går hem, som när Vargen gnäller över att han blir dömd på förhand för att han är varg. Men alltför mycket är förutsägbart: matglada grispoliser under ledning av en korkad björn, en Hercule Poirot som förhörsledare och så vidare. Det är fyndigt, men föga mer.
Lite för trist för de vuxna alltså.
Och barnen?
Svårt att säga. Filmen har sjuårsgräns. Jag tror nog man måste vara lite äldre – med distans till ursprungssagan och vissa kunskaper om polisfilmer – för att hänga med.

Regi: Cory Edwards
Skådespelare (röster): Anne Hathaway, Glenn Close, James Belushi, Patrick Warburton m fl.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson