Var femte svensk kille mellan 15 och 21 sympatiserar med sverigedemokraterna eller de ännu mer extrema nationaldemokraterna om vi ska tro på resultatet i Aftonbladets och ungdomssajten Lunarstorms omröstning på nätet.

Siffran är troligen alldeles bort i tok eftersom metoden att mäta är mycket osäker och fullständigt ovetenskaplig. Kan till exempel sverigedemokraterna ha kört en hård kampanj bland medlemmar och sympatisörer för att åstadkomma just det här genomslaget med åtföljande debatt? För ett parti av den här typen är ju all uppmärksamhet bra, också den dåliga.
Inte vet jag. Men metoden gör det möjligt.
Visst har det sitt värde att pejla stämningarna bland ungdomsväljarna. I alla länder och i alla tider har de visat sig känsligare för aktuella åsiktstrender och tenderat att vara mer extrema än äldre väljare med åsikts- och erfarenhetsbagage från perioder före den för stunden aktuella tidsandan.
Den här undersökningen avviker inte från det mönstret.
Vad Aftonbladets omröstning absolut inte ger underlag för är att peka ut ungdomar som främlingsfientlighetens, rasismens och intoleransens förryttare i en politisk anstormning från höger som kommer att lyfta in sverigedemokraterna i riksdagen.
Det är illa nog att detta parti är representerat i ett antal kommuner, flertalet skånska, sedan valet för fyra år sedan. Där har de uppträtt, i den mån de uppträtt alls, som politiskt irrelevanta och inkompetenta företrädare för människor som röstat i protest och frustration på något de uppfattar som utmanare av de gamla vanliga förhatliga politikerna.
De som röstat på och de som röstats in för sverigedemokraterna och närliggande missnöjespartier företräder inte precis något ungdomligt. Det är gubb- och grabbpartier med snäva, unkna och ofta rent bisarra perspektiv på samhället.
Vill man leta efter den typiske sverigedemokraten eller missnöjespartisten med politikerfobi, främlingsfobi, homofobi eller annan passande fobi ska man inte i första hand leta bland de ungdomar som chattar på Lunarstorm eller bland ungdomar över huvud taget.
Högerextremism har aldrig varit en specialitet för ungdomar. Nazismen ville en gång framstå som ungdomlig men lutade sig tungt mot etablerade, i grunden konservativa kretsar bland akademiker, militärer, statstjänstemän och industrifolk.
Dansk Folkeparti, som förvisso inte bör kallas högerextremister men väl främlingsfientliga populister med illa dolt hat mot grupper och kulturyttringar som inte självklart kan ges danskt ursprungsintyg, är verkligen ingen ungdomsrörelse.
Det är de etablerade partierna som ytterst avgör om sverigedemokraterna och deras ännu brunare polare får stiga in i de politiska finrummen senare i år.
Exemplet Danmark visar framför allt att i det ögonblick stora demokratiska borgerliga partier ger sig in i aktiva eller passiva samarbeten med högerpopulister så förflyttas samhällets värdeskala obönhörligt i riktning mot intolerans och oförsonlighet.
Debatten brutaliseras, de politiska besluten brutaliseras, nyanserna och utrymmet för samtal och vettig problemlösning krymper och försvinner.
Det är verkligen inte de danska ungdomarna som ska lastas för att Danmark i så många avseenden hamnat i den självgoda nationalismens fälla. Ansvaret vilar helt på den nuvarande regeringen och framför allt på folkpartiets danska kamrater i partiet Venstre.
Ett parti som cyniskt valde att ”spela invandrarkortet” för att knäcka den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Tidigare publicerad i Skånska Dagbladet

Skribent: Håkan Hermansson