En slags politisk verklighet finns nära oss; på jobbet, i familjen och när vi möter och diskuterar med vänner och bekanta. En annan återges av de medier vi bryr oss om att använda.

En tredje formas numera ute på Internet, bland annat i den så kallade bloggvärlden. Den är ett i princip oöverskådligt forum för både skitprat och mer eller mindre begåvade, initierade, exhibitionistiska, sakliga eller enbart kloakdoftande diskussioner.
Bloggen kan läsas av alla – om man kan hitta den. Av detta följer att förtal på bloggen är lika graverande som om förtalet publicerats på framträdande plats i till exempel Aftonbladet.
Så förtalet på bloggen måste hanteras på något sätt innan det kan ta sig in i stora, kända medier som inte kan bortse ifrån att något slags förtroendekapital ytterst är en förutsättning för fortlevnad.
I fallet Lars Danielsson och hans kvinnliga medarbetare Helen Eduards har denna hantering, från bloggförtal till påstådd nyhetsrapportering i allmänhetens intresse, skett med stor förslagenhet och inte så lite skicklighet i framför allt Aftonbladet. Mediefolk och andra initierade har länge kunnat följa hur skvallret använts som bränsle och uttryckts i halvkvädna visor i den ena artikeln efter den andra som på ytan handlat om andra aspekter av Lars Danielssons allmänna uselhet än bloggarnas älskog och otrohet.
Kan du koderna, tillhör du någon slags informationselit, så kan du också mellan raderna och genom att studera vilka bilder som tidningen använder läsa en helt annan och betydligt mer kittlande historia än vilket flygplan Danielsson flög med eller hur mycket oxfilén på krogen i Bryssel kostat skattebetalarna.
Eftersom en del av de politiska bloggarna saknar etik och personerna bakom dem inte begripit eller helt enkelt struntar i att juridiken också omfattar dem uppstår ett tryck på de större medierna. Ska vi hålla oss till den etik som hittills gällt för nyhetsförmedling? Om inte, hur ska vi komma förbi den utan att det blir för uppenbart att sanning, gammaldags professionalism och vanlig mänsklig anständighet väger lättare än tillfredsställelsen att krossa en politisk spottkopp som vi själva upphöjt till syndabock för girighet och inkompetens denna vår, 2006?
Ledande medier har ännu inte bestämt sig för hur de ska besvara frågor av den här typen. Medan de tvekar mellan hötapparna, mellan de gamla hedersbegreppen källkontroll och skilja mellan fakta och åsikter och bloggosfärens lockande ”nyheter” där inget snaskande behöver kollas för att bli ”sant”, så riskerar de vanliga människors dom.
Min erfarenhet är att jag inte är ensam om att tycka att proportioner i samhällsdebatten i allmänhet är av godo. Jag önskar heller inte bli behandlad som en manipulerbar idiot, som ska matas med kodade nyheter som bara kan tolkas av en självutnämnd medieelit.
Jag vill ha tuffare journalister än dagens, men en journalistik som ger mig kontrollerbara fakta och är hälsosamt skeptisk mot kampanjer – politiska som journalistiska.
Men om media skiter i mig så skiter jag i medierna och håller mig till den verklighet jag själv kan kontrollera. Då kan det gå som i senaste Temo där en socialdemokrati som det senaste året framställts som förlorad i skandaler och skumrask är det enda parti som ökar sitt förtroendekapital.
Nej, jag är inte imponerad av Lars Danielssons framställningskonst. Men i jämförelse med en del av hans våldsammaste kritiker framstår han för dagen som ytterligt sansad och rentav en smula trovärdig.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 20 maj

Skribent: Håkan Hermansson