Att tjuvåka, ordna gatufester och krossa skyltfönster är kanske inte de bästa sätten att protestera mot hur samhället förvandlats till fabrik och butik, hur det ”organiseras runt att producera och runt DET vi producerar” som det uttrycks i tidningarna Direktaktion/Kollas temanummer om osynliga partiet.
Men det krävs inget övermått av inlevelseförmåga för att förstå att människor som inte har tillgång till maktmedel som tidningar, partier och pr-konsulter tar till okonventionella metoder för att uttrycka sitt missnöje.
Man kan ogilla det. Men att, som många ledarskribenter, beteckna osynliga partiets aktiviteter och reclaimaktionen 1 maj i Stockholm som fascism och terrorism kräver ett fantastiskt förakt för ordvalörer och ett djupt ointresse för samtidens konflikter.

”Det spelar ingen roll vad stenkastarna kallar sig, fascister, antifascister eller osynliga, det är samma stöveltrampare som alltid”, hävdar Tommy Hammarström (Expressen 30 april) och beklagar att syndikalisterna inte tar avstånd från ”terroristerna”.
”Likt nazismens brunskjortor eller 1970-talets terrorister är de övertygade om att det bara finns en sanning – och en utvald elit som har skådat den” skriver Henrik Berggren (Dagens Nyheter 4 maj)
Osynliga partiet ”gör gemensam sak med fascister och andra” menar Åsa Petersen (Aftonbladet 3 maj). Och Maria Abrahamsson ifrågasätter om polisen bör försöka föra dialog med dessa ”våldsaktivister” (Svenska Dagbladet 3 maj)
För att några rutor krossats och hotfulla slagord sprejats?
Har de några ord kvar den dag vi står inför verkliga terrorister?

När man definierar begreppet fascism som enbart en metod finns dessutom risken att man blundar för de partier som gjort sig av med det direkta våldet, men likväl bär fram klassiska fascistoida idéer om kulturell renhet, utlänningshat och klassöverskridande folkgemenskap: Front National, Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti.
Men det är tydligen det pris de politiska kommentatorerna är redo att betala för chansen att klämma till några vänsterungdomar – och för att slippa ta sig an de problem protesterna bottnar i.

Artikeln tidigare publicerad i Aftonbladet

Skribent: Petter Larsson