Malmö är speciellt, med egna styrkor och problem. Att pressa in staden i en nationell mall är inte helt lätt. Efter tolv händelserika år i den politiska hetluften, borde finanskommunalrådet Ilmar Reepalu veta det bättre än någon annan.

Det vanligaste politikersvaret på frågan om vad som händer om motståndarna vinner valet är att det på alla sätt kommer att gå mycket illa. Rentav åt helvete.
Ilmar Reepalu har styrt Malmö på socialdemokratiskt vis i tolv synnerligen dramatiska år. Hans stilla svar andas mer sociologi än ideologi. Men också en tydlig oro för att ett gäng klåfingriga amatörer ska stöka till en tålmodigt uppbyggd och högst professionell kommunal organisation som äntligen fått stan att börja fungera som den ska.
Först det sociologiska:
– Varje parti har kärngrupper för sin politik. Vem representerar vi? Med vems ögon analyserar vi samhället? Socialdemokraterna har en tydlig förankring hos arbetare och lägre tjänstemän och ser samhället med deras ögon.
– En borgerlig regim i Malmö flyttar fokus från de grupper som vi har vår dialog med till andra grupper. I moderaternas fall till grupper som har det rätt bra.

Gynnar bara medelsvensken
En ny politik i Malmö blir därefter. Och med den nationella politik de borgerliga partierna vill driva, stora skattesänkningar till exempel och en mer centralt utformad skolpolitik, så blir det enligt Ilmar Reepalu inte en regim för alla malmöbor.
– Nationell politik av borgerligt snitt gynnar möjligen genomsnittsinvånaren men missgynnar alla som har det svårt och som på olika sätt skiljer sig från genomsnittsinvånaren.
Kritiken kan vid första påseende verka hovsam. Det är den inte. Och skälet är att Malmö sannolikt är den stad i landet som har minst andel genomsnittliga invånare av svensk normalmodell och desto fler grupper och individer som är i behov av en politik som inte utgår från en grovt tillyxad svensk standardnorm.
Ta skolpolitiken. Alla har kunnat läsa att Skolverket varit kritisk till ett och annat i Malmös skolvärld även om de flesta påpekandena rättats till på kort tid.
Men rätt i landet är inte alltid rätt i Malmö, hävdar Ilmar Reepalu.
– Nya Stenkulaskolan som vi fick stänga och starta om på nytt har många elever som inte blir behöriga till gymnasiet. Resultatet är alltså dåligt, men ändå lovordas skolan i Skolverkets rapport för att man arbetar bra. Varför?
– Två av tre elever hade kommit från Irak som tolvåringar. De kunde inte svenska, de kunde inte engelska och de ska tre år senare gå ur nian med inte bara godkänt i kunskapsämnena utan också i just svenska och engelska för att bli behöriga i gymnasiet.
– Förvånansvärt nog var det en tredjedel som faktiskt klarade det. Resten klarade att lära sig ett men inte två främmande språk.
Vad gör Malmö då? Kräver disciplin och vett och hut enligt känd folkpartimodell? Det hade sannolikt varit verkningslöst eftersom problemet inte var brist på begåvning eller brist på gott uppförande. Nej, Malmö ingick ett avtal med gymnasieskolorna i stan om att de elever som inte på rekordtid klarat av att lära sig två främmande språk skulle få läsa grundskoleengelskan som c-språk första året på gymnasieskolan.

Malmö behöver malmölösningar
– Det fungerar utmärkt, vi tror oss ha hittat en malmölösning som tjänar både skolan och eleven. Men då säger Skolverket att detta är förbjudet och strider mot svensk skollag.
Exemplet ger i ett nötskal problemet med att pressa in Malmö i en nationell mall och hytta med pekfingret när verkligheten inte anpassas till kartan, menar Reepalu.
– Skulle vi tillämpa genomsnittsveriges metoder då blir det dåligt i Malmö.
Dåligt var det i Malmö. Länge. Som en otålig pedagog med rätt att avbryta när eleven inte läst läxan om segregationen och fattigdomen i Malmö insisterar Reepalu på att ge den nödvändiga bakgrunden när dagens problem förs på tal.
Vi tar det som en snabb sifferserie.
– 1991 hade vi nära full sysselsättning i Malmö. Tre år senare var den öppna arbetslösheten 11,7 procent och ytterligare 10,7 procent hade gått in i arbetsmarknadsåtgärder. 26 000 jobb i stan försvann som genom en fallucka på några få år. Samtidigt inträffade flyktingkatastrofen i krigets Jugoslavien och Malmö blev tillflyktsort för tiotusentals flyende.
– Så var läget när socialdemokraterna tog över ansvaret 1994. Det var en katastrofsituation vi ärvde.
– Idag har två tredjedelar av eländet jobbats bort, 20 000 nya jobb har tillkommit och den öppna arbetslösheten är nästan som i Sverige i övrigt.
Vägen tillbaka har dessutom kantats av Öresundsbrons tillkomst, rekordstort bostadsbyggande, en ny högskola med mer än 20 000 elever, grävandet av den nya Citytunneln och symboliska byggen av Turning Torso och den nya miljöstadsdelen på Bo01.

Ett elitens Malmö?
Har vi gått från en extrem till en annan, har arbetarnas Malmö blivit elitens Malmö under din ledning, Ilmar Reepalu?
– Du, jag tycker det är en fördel om den övre medelklassen, som förr flydde Malmö för rikemansgetton på annat håll återvänder till Malmö och kommer med i vår sociala gemenskap. När vi planerade för Västra Hamnen och fick EUpengar för miljösatsningarna där byggdes det över huvud taget inga nya bostäder att tala om i Sverige. Vi i Malmö bröt lågkonjunkturen inom byggsektorn.
– Nu byggs det överallt i stan. Också hyreslägenheter i mängd och så billigt det över huvud taget går att bygga i nyproduktion.
Men var finns de billiga bostäderna för de unga till exempel?
– Jo, nu skapas flyttkedjor där rent lyxboende, bostadsrätter, villor, stora och till sist också små hyreslägenheter frigörs. Samtidigt gör vi om tidigare nergångna stadsdelar som Augustenborg och kan också bli av med de varbölder som symboliserats av de privatägda hus vi köper i Herrgården som jag hoppas vi kan rusta upp med hjälp av MKB.

Bor kvar i Sofielund
Själv bor han kvar i det ”saneringshus” han köpte i Sofielund som 29-årig nyinflyttad i Malmö, i en miljö som är ”ganska lik de tuffaste områdena i stan”.
– Mina barn har gått i den skola som näst Rosengårdsskolan varit den svåraste i Malmö, dessutom under en tid då lärarna strejkade för att de ansåg det för farligt att jobba där.
– Min fru är ordförande i Sofielunds Folkets Hus där ett hundratal föreningar har sin verksamhet och vi är ofta där.
– Jag tycker alltså att jag i allra högsta grad lever i den verklighet jag själv representerar.
Detta apropå påståenden om att Malmös finanskommunalråd skulle vara avskuren från vanligt folks vardag och innesluten tillsammans med andra mäktiga herrar i elitistiska nätverk som styr Malmö utan att riktigt veta eller bry sig om hur just vanligt folk har det.
Men hur tror du folk uppfattar det här mutåtalet efter resan till Sydafrika, som du bjöds på av företagaren Dan Olofsson?
– Det vet jag ju inte, men Dan Olofsson är en god vän och en framgångsrik entreprenör som uträttat fantastiska saker både här i Malmö och nere i Sydafrika. Han har samma bakgrund i arbetarklassen som jag. Som politiker i Malmö har jag inte tillstymmelsen till möjlighet att påverka de upphandlingar staden gör. Det är noga reglerat i lagstiftning, hanteras i expertgrupper och så vidare.
– Min enda beslutskraft finns i kommunstyrelsen och där är vårt parti inte ens i majoritet. De som kallat mig naiv tycks inte veta att jag över huvud taget aldrig kan påverka vilka företag som gör vilka upphandlingar med kommunens många förvaltningar.
Ilmar Reepalus syn på segregation och klassklyftor mellan olika delar av staden är denna:
– Segregation handlar om hur vi förhindrar att resursstarka människor lämnar ett område. Man fokuserar ofta på helt fel sak, varför fattiga människor samlas på ett ställe.
– Hur ser vi till att föreningsmänniskor, folk med resurser ska känna att ”här finns en framtid för mig, här finns det hjälp och stöd, det jag vill göra med barn och ungdomar det kan jag göra här”?
– Det är den viktigaste motorn för att få integrerade stadsdelar och ett Malmö som fungerar.

Omoralisk isolation
Ett annat slags segregation finns i kommuner utanför Malmö – Lomma, Staffanstorp och Vellinge – där de resursstarka
valt att isolera sig och envist vägrar släppa in flyktingar som letar efter bostad sedan de lämnat
Migrationsverkets förläggningar.
Det är förfärligt och djupt omoraliskt, säger Ilmar Reepalu.
– Moderaterna har ju inte egen majoritet, utom i Vellinge. Deras borgerliga stödpartier ärju de som mest högljutt i riksdagen talat om att vi måste ha en öppnare och generösare flyktingpolitik och ett större mottagande. Samtidigt säger folkpartisterna i de här kommunerna inte ett knäpp, alla tiger.
Och jo, det gick till sist att få den resonerande analytikern att tända till och utstråla genuin ilska.
Han må vara stor i Malmö, Ilmar Reepalu, men kommunalråd i Vellinge skulle han aldrig kunna bli även om han till äventyrs hade velat.

Ur Efter Arbetet Nr 2 2006

Skribent: Håkan Hermansson