Så här ser ett förmånspaket ut för en VD i ett svenskt börsföretag.
Först en nätt liten lön på mellan en halv och en miljon i månaden. Ovanpå den en bonus som de får om de gör sitt jobb. Förra året fick de i genomsnitt ut 3,4 miljoner i bonus. Vardera alltså.

Och det finns mer i ett direktörspaket värt namnet. Ett optionsprogram förstås, d v s chansen att göra en riktig hacka på aktieaffärer, utan att egentligen anstränga sig. Det kan handla om tiotals miljoner i extrainkomster.
Och sen är det pensionsfrågan. Den måste ju lösas. En börs-VD behöver knappast oroa sig för vad som skall stå i det orangefärgade kuvertet. Han eller hon, några är faktiskt kvinnor, har fina pensionsförmåner. Det kan räcka att jobba i en fyra, fem år i ett börsbolag för att tjäna ihop till en sanslöst frikostig pension från just det företaget. En enda VD kan i extrema fall komma att kosta sitt gamla företag sådär en 100-150 miljoner i pension, om han eller hon får leva till 80-årsåldern. Och ingenting hindrar att de när de lämnat detta företag, efter kort men trogen tjänst, tjänar ihop till en eller annan pension till.

En intressant fråga är om det finns ett samband mellan prestation och bonuslöner.
På den punkten tycks forskningsresultaten på området peka entydigt i en riktning. Det finns det inte. Kvar står det bestämda intrycket att det handlar om ren girighet.
En annan fråga blir då: Hur är det möjligt att de får hålla på? Ett svar på den frågan är att dagens företagsägare – som i allt högre grad består av institutioner, inte minst fonder av olika slag – är svaga ägare. Ett annat svar, som hänger samman med det första, är att denna viktiga del av näringslivet styrs av ganska få personer, ett kompisgäng som gynnar varandra och som intalat sig att det de gör är nyttigt för näringslivet. Och, som sagt, svaga ägare låter det ske.

Börsbolagen leds av personer som tycks vara besatta av att berika sig själva. Jag är övertygad om att denna girighetskultur går ut över verksamheten, inte bara för att den kostar företagen miljarder. Jag tvivlar på att industriledare med sådana egenskaper är bra för näringslivets utveckling på sikt.

En bieffekt av girighetskulturen i börsbolagen är att den smittar.
Till såväl den statliga företagssektorn som till offentliga förvaltningar. Även om chefer i dessa sektorer, med några få undantag, spelar i en helt annan förmånspaketsdivision.
Men det händer alltför ofta att onödigt höga löner och förmåner, i såväl statliga företag som på offentliga myndigheter, motiveras med ett; ”Vi måste kunna konkurrera om de bästa”.
Jag tror inte på den logiken. Jag tror att man kan rekrytera minst lika bra företagsledare utan att hänga med i den hysteriska chefslönekarusellen. Jag tror att statliga företag skulle må bra av att, i än högre grad än som redan skett, välja en annan, egen väg.
Girighetskulturen är skadlig för Sverige och svenskt näringsliv.

Skribent: Bo Bernhardsson