Den nyvalda regeringen i Israel har presenterat ett program för de kommande fyra åren. Stora områden som ockuperades 1967, inklusive östra Jerusalem och tre större block av bosättningar med 340 000 bosättare, annekteras för all framtid.

Den ockuperade Västbanken delas på mitten av en korridor till Jordanstranden, Israels nya östliga säkerhetsgräns. Den internationellt fördömda muren och de taggtrådsstängsel som skär genom palestinska områden, kallad ”barriären” för att inte väcka obehagliga historiska associationer, blir trots tidigare förnekanden Israels nya gräns.
Detta ska ske om Israel kan enas om att hämta hem de ca 60 000 bosättare som idag befinner sig utanför de nya gränserna på diverse utposter och mindre kolonier i palestinska områden.
Regeringen Olmert har samtidigt gjort klart att detta program inte förutsätter någon uppgörelse med palestinierna, företrädda av Hamas, president Abbas eller någon annan. Det är bra om palestinierna vill förhandla om detta diktat, men nödvändigt är det inte. Israel avser att själv avgöra var dess gräns ska gå.
Men, medgav Israels nye regeringschef, annekteringen kan inte ske utan stöd från USA och Europa. Palestinska krav, tidigare FN-resolutioner, internationell rätt som förbjuder annektering av områden som ockuperats i krig – allt detta kan Israel bortse ifrån. USA tror man sig räkna med. Europa är den osäkra faktorn i ekvationen.
Det är mot den här bakgrunden den farsartade trätan kring några Hamas-företrädares resa till Europa, närmast Norge och Sverige, ska ses.
Allt som kan skrämma eller pressa EU-länderna att inta en hållning, i stort som smått, som följer den israeliska strategi som för dagen har USA:s uppbackning ska blåsas upp till högsta politiska och diplomatiska dignitet.
Det hjälper inte att påpeka, som den något skakade Göran Persson nu gjort, att Sverige officiellt inte avser att ha några kontakter med Hamas, inte ta emot dem på UD och inte tala med dem ens på lägre tjänstemannanivå utan vidhålla att organisationen måste erkänna Israels existensrätt och avsvära sig våldsanvändning.
Om detta är en i längden hållbar politik är en fråga för sig, som Sverige och övriga EU-länder med ringa framgång brottats med sedan valet.
Den är också skild från frågan om det var klokt att bjuda in Hamasföreträdare att tala i Malmö. Jag anser fortfarande att det var en onödig invitation och en politisk dumhet.
Men jag har ännu inte hört ens antydan till svenska protester mot en ”ny” israelisk regeringspolitik som öppet talar om att behålla och annektera erövrat territorium och diktera gränser på bekostnad av en ockuperad befolkning.
Kan vi förvänta oss protester från till exempel moderater och folkpartister mot att USA i går tycks ha stoppat ett förslag att ge bistånd direkt till president Abbas och utvalda hjälporganisationer i Palestina för att undvika ett totalt ekonomiskt sammanbrott?
USA:s nej till EU-kommissionen motiveras, enligt israelisk press, av en strategi som går ut på att desperata och hungrande palestinier ska starta ett uppror mot den regering de nyligen valde. Ska Sverige medverka till att bestraffa demokratiska val med sådana metoder?
Gränsen för det anständiga är sedan länge passerad i behandlingen av detta palestinska folk. Och ärligt talat vet jag inte längre om det bara är ren och skär okunskap eller mest hatisk förblindelse som styr den svenska debatten i ett skede där årtionden av fredsansträngningar nu oåterkalleligen verkar kastas över bord.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 6 maj 2006

Skribent: Håkan Hermansson