Jämlikhet mellan fria människor

Här är ett avsnitt ur Olof Palmes tal vid Svenska Typografförbundets kongress onsdagen den 3 september 1969.

Parollen i 1968 års riksdagsval, ett av socialdemokratins mest framgångsrika, hade varit ”Ökad jämlikhet”.

”DEN DEMOKRATISKA SOCIALISMENS föreställning om ett bättre samhälle kan sammanfattas i idén om jämlikhet mellan fria människor.
För de borgerliga har jämlikheten under senare tid plötsligt blivit en fras som de pryder sina förslag med. För oss har jämlikhet alltid varit kärnan i samhällssynen. Man kan beskriva den fackliga rörelsens och socialdemokratins arbete som en ständigt pågående strävan att förverkliga jämlikheten. Det var för att bekämpa den orättvisa som arbetslösheten innebär som vi genomförde en helt ny ekonomisk politik på 1930-talet, det var för att öka jämlikheten som vi genomförde sjukförsäkring, fyraveckorssemester, barnbidrag, skolreformen och så vidare. Kampen för arbetsmarknadspolitiken och ATP var uttryck för vår önskan att skapa trygghet åt dem som hotades av arbetslöshet och ge lika rätt till trygghet på äldre dagar åt de enskilda och familjerna.

DEN POLITIKEN HAR inneburit en fortgående omdaning av samhället. Det är inte någon omdaning som nu plötsligt tar sin början inför 1970-talet, utan det är en samhällsförändring som tog fart när den socialdemokratiska regeringen 1933 lade fram sin första budget.
Den kan skildras på många sätt: som den offentliga sektorns tillväxt, vilken varit en förutsättning för reformpolitiken, som sparandets förskjutning från privata till kollektiva former, vilken varit nödvändig för pensionsfrågans lösning, som det samhällsnyttiga bostadsbyggandets expansion, vilken varit en grund för den sociala bostadspolitiken.
På alla de punkter har vi mött motstånd från de borgerliga, ty en ökad jämlikhet har inneburit en förändring av makt och privilegier, en ökning av samhällets inflytande i det ekonomiska livet, och då har de borgerliga tagit strid.
»Visst skall barnen ha utbildning», har de sagt, »men den offentliga sektorn får inte växa så att det fria näringslivet hotas; i så fall blir det inga pengar till skolreformen.»
»Visst skall de gamla ha pension», har de hävdat, »men det får inte innebära att man bygger upp stora pensionsfonder som inkräktar på den privata kapitalbildningen.»
– »Visst skall människorna ha trygghet i arbetet», har de medgivit, »men det får inte innebära att statens inflytande över det ekonomiska livet ökar.»
– »Visst skall vi ha utjämning», säger de, men ofta tillägger de: »Det får inte innebära en förändring av nu bestående inkomstrelationer.
Hur det skall gå till att åstadkomma en utjämning och samtidigt behålla oförändrade inkomstrelationer begriper jag inte. I jämförelse med detta framstår det indiska reptricket och Münchhausens bravader som enkla prestationer.

IBLAND ÄR MAN något mer rättfram. Folkpartiet skrev i sin valhandbok att man varnade för socialdemokratins överdrivna intresse för ekonomisk utjämning. När detta i fjol åberopades på ett valmöte sade en folkpartist: »Det där tar jag avstånd från. Det är skrivet av någon halvvissen slirare på folkpartiets kansli.» Han kunde inte veta att det var ett direkt citat ur en bok av professor Bertil Ohlin!
Det har ofta varit strid om jämlikheten, framför allt därför att jämlikhetens förverkligande krävt förändringar i samhällsstrukturen och i den ekonomiska makten i samhället, förändringar som de borgerliga inte har kunnat och inte har velat acceptera.
För att förvirra detta enkla sammanhang har man ibland fört in debatten på sidospår. Låt mig därför göra några enkla definitioner.
Ibland har man angripit oss och frågat: »Varför bråkar ni om jämlikhet och klassamhälle? Jämlikheten är redan uppnådd, och klassamhället är avskaffat.» Framför allt högern säger under valrörelserna att detta bara är förlegade klasskampparoller. Ett fantastiskt argument som brukar anföras såsom bevis är att man på gatan knappast kan se skillnad på direktören och arbetaren – de är likadant klädda.
Ja, det är i och för sig ett gott betyg åt svensk konfektionsindustri, men om man tittar i lönekuverten eller ser på löneförhållandena eller utbildningsmöjligheterna eller de risker för arbetslöshet och ekonomisk knapphet som dessa två är utsatta för eller ser på olikheterna i fråga om inflytande på arbetsplatsen, skall man finna att klassamhället i väsentliga avseenden ännu lever kvar.
Då vänder våra motståndare på kuttingen och säger att jämlikhetspolitiken leder till nivellering, likformighet, gråhet och tristess.
Man skrämmer med att alla skall äta ärtsoppa på torsdagarna och formas efter samma mall – människor är olika, och därför kan och vill de inte bli lika, sägs det.

JA, VISST ÄR människorna olika. Glädjande nog uppvisar människorna en oändlig mångfald av variationer, var och en med sin särprägel, men de stora olikheterna i levnadsvillkor hindrar människorna att utveckla sin särart. Den likvärdighet vi eftersträvar är en rätt för alla att få leva ett rikt och utvecklande liv. För oss står kravet på valfrihet i direkt samband med strävan till jämlikhet.
Det är gott och väl att säga att alla skall ha valfrihet när det gäller utbildning, bostad, arbete, möjligheter att uppleva fritiden, men det blir ett sken om man inte skapar en sådan social och ekonomisk organisation, att alla får reella möjligheter att efterfråga de tingen, och det förutsätter en utjämning av levnadsvillkoren. Valfriheten får inte gälla ett begränsat fåtal, utan den skall vara en frihet för alla samhällsmedborgare, även för dem som i dag har dåliga löner och pressande ekonomiska villkor.
Och visst är det så att en del har sämre förutsättningar än andra att få bra arbete och goda inkomster. Desto större anledning är det för samhället, det vill säga för oss alla gemensamt, att göra särskilda ansträngningar för att ge dem möjligheter till ett rikare liv.
Det blir lägre effektivitet, säger man, men vad är effektivitet?

ÄR DET INTE HELHETEN man ser till? Är det inte en enorm effektivitetsökning om man kan frigöra de väldiga kraftresurser som finns hos dem som i dag är handikappade, hos dem som i dag hotas av arbetslöshet eller är arbetslösa, hos de kvinnor som inte har möjlighet att göra sig gällande på arbetsmarknaden? Varför skall man säga att alla de människorna, som vi på detta sätt kan hjälpa till ett friare och rikare liv, skulle vara mindre effektiva än andra? Det är kanske tvärtom så, att det är där vi har att hämta de stora effektivitetsvinsterna i vårt samhälle, utöver rättviseskälet.
Högern har förklarat att man i höst skall samlas under parollen »samverkan». Det är en gammal god socialdemokratisk paroll, som högern nu försöker överta sedan »vardagsmänniskan på egna ben», denne benhårde egoist, har gått till sina fäder. Men jag tror inte att man har närmare analyserat innebörden av ordet, ty en samverkan, om den skall få verkligt innehåll, måste ske på lika villkor mellan människor som möter varandra på likvärdighetens grund, och den parollen står i strid med högerns traditionella försvar för det gamla klassamhället. Men visst skall vi lära dem! För oss har alltid kravet på jämlikhet och kravet på solidaritet och samverkan varit två delar av samma strävan.”

Efter Arbetet Nr 1 2006

Skribent: