I januari 1959 flyttade Olof och Lisbeth Palme med sin nyfödde son Joakim från Vasastan till ett radhus i Vällingby. Palme var då riksdagsman och samtidigt byrådirektör på statsrådsberedningen.

Makarna Palme bodde kvar på Tornedalsvägen en bit in på 80-talet. Sveriges statsminister bosatt i en Stockholmsförort; för mig ger det en bild av ett Sverige som inte längre finns.
Vällingby representerade under 50-talets slut dåtidens starka framtidstro.
Det moderna folkhemmet låg i förorten med sin funktionalistiska arkitektur och utvecklade service. Idag associeras förorterna med segregation, social utslagning och kriminalitet. Här bor inte Göran Persson.

Svunnet samhälle
När vi idag närmar oss personen och politikern Olof Palme närmar vi oss ett Sverige som inte längre finns. Bilderna av ett svunnet samhälle glider ihop med personen Olof Palme. Han utövade ett stort inflytande på sin tid, men han var också formad av sin samtid.
För några år sedan såg jag en intervju med Ulf Lundell, gjord av TV-journalisten Stina Dabrowski.
Lundell beskrev hur han upplevt att de ideal som han förknippade Sverige med hade ersatts av egoism och profitjakt.
”Det behövdes bara två skott på Sveavägen…”, sa Lundell. Två revolverskott, sedan var vansinnet förlöst. Ulf Lundells beskrivning är naturligtvis naiv, men den visar på att Sverige förändrats sedan Palmes tid.

En övergång
Mordet markerar en övergång bort från ett Sverige där jämlikheten förmodades vara ett sammanhållande kitt. När vi närmar oss Palme får vi lika mycket akta oss för att överdriva den politiska betydelsen av hans frånfälle som nostalgiskt romantisera det förflutna.
Palme sökte sig till arbetarrörelsen som en förlängning av sitt engagemang för internationella frågor som studentpolitiker. Han tillhörde överklassen men sökte sig till den rörelse som hade som agenda att överbrygga de samhälleliga klassmotsättningarna. Den internationella solidariteten och jämlikhetstanken var hos Palme sammansatta.
När 1960-talets radikalism slog ut i full blom blev Palme en enastående uttolkare av samtiden. Han demonstrerade mot den amerikanska krigspolitiken och tog ställning för Vietnamns nationella oberoende.
Med denna radikala hållning kom den svenska utrikespolitiken att omdefinieras. En svensk skulle inte tiga, utan ryta till om så behövdes.

Neutraliteten gav utrymme
Neutraliteten gav ett utrymme för en självständig hållning och därmed till allianser med den tredje världens länder och för ett aktivt arbete för internationell avrustning.
I inrikespolitiken utmärkte sig Palme för sina initiativ att utvidga arbetsrätten och demokratin på arbetsplatserna. Ord som ”reformering” och ”modernisering” av välfärdssamhället handlade på den här tiden om att förstärka den offentliga välfärden.
Det är lätt att idag se Palme som en vänsterradikal socialdemokrat, men jag tror att det inte är en helt riktig beskrivning. Palme uttolkade som partiordförande, vad det gäller de inrikespolitiska frågorna, en opinion som var stark inom socialdemokraterna.
När det gällde löntagarfonderna var Palme svalt engagerad. I sin ungdom var Palme snarast positiv till ett svenskt kärnvapenprogram och det var under hans ledning som IB:s politiska åsiktsregistrering av vänsteravvikare ägde rum. (Också detta måste naturligtvis förstås i relation till Palmes samtid.)

Skicklig pragmatiker
Palme var i första hand inte en ideolog, utan en skicklig pragmatiker. Enligt hans eget sätt att se på det politiska arbetet kan man inte bli en skicklig realpolitiker om man inte håller idéer och utopier levande.
En sådan pragmatism innebar i sin förlängning, med hans egna ord, att man öppna vägen för ”ett fortskridande förfall för politiken i demokratin”.
År 2000 be–sökte jag socialistinternationalens ungdomsorganisations (IUSY:s) festival på Limhamsfältet i Malmö.
SSU:s ordförande invigningstalade och han började läsa upp ett citat av Palme, när han avbröts av applåder och talramsor.
Jag har alltid haft svårt för vänsterns tradition av talkörer, men denna gång kunde jag inte låta bli att bli berörd.
Det som kändes mäktigt på något märkligt sätt var att det var en stor grupp av den argentinska delegationen som initierat applåderna. På något sätt kände jag mig stolt som svensk, som engagerad i den svenska arbetarrörelsen att en av våra företrädare kunde väcka sådana känslor hos ungdomar från en annan kontinent. Den svenska socialdemokratin kändes plötsligt så påtagligt sammankopplad med en global politisk rörelse.

Palmekult?
I Aftonbladet kunde man med anledning av tjugoårsdagen av Olof Palmes dödsdag läsa en artikel om att det bland de unga socialdemokraterna idag vuxit fram en ”Palmekult”. Personkulter är alltid fåniga och ibland riktigt obehagliga. Men denna vurm för en politiker som man aldrig har fått uppleva säger oss ändå något.
Palme hade en lyskraft i både det han sa och det sätt han sa det på. Hans sentens om att ”politik är att vilja” har blivit bevingad. Palmes sätt att talar visar på ett genuint engagemang.
Hans många gånger skarpa polemiska formuleringar visar att politik är en fråga om konflikter och därmed också om radikala ställningstaganden.
Det är inte mycket att undra över att han än idag förmår att attrahera en ny ungdomsgeneration. Ingen svensk politiker idag talar om politik på samma sätt.

Bör inte romantiseras
Men när vi närmar oss Palme blir det samtidigt tydligt att han levde i en tid som inte skall dväljas i ett romantiskt skimmer.
Kärnvapenhotet var påtagligt och hans politiska arbete skedde i skuggan av detta. Han orienterade sig i en värld präglad av terrorbalans.
På hemmaplan förföljdes Palme av ständiga hatkampanjer. Den jämlikhetstanke som han vägleddes av utmanade och särskilt utmanade det att den formulerades av en adelsman. Den aktiva utrikespolitiken gav i mäktiga kretsar upphov till hatiska utfall om påstått landsförräderi. Ingen har kunnat knyta dessa kampanjer till mordet, men de bildar ändå en ram runt händelsen.
När Olof Palme sköts ner på Sveavägen den 28 februari 1986 var han på väg hem till sin bostad. Nu bodde han på Västerlånggatan i Gamla stan. Han och Lisbeth hade övertagit våningen från ett annat par, som också kommit att starkt förknippas med det svenska folkhemmet och jämlikhetstanken: Gunnar och Alva Myrdal.
Vi hade då ännu inte lärt oss uttrycket ”perestrojka”, men Gorbatjov hade tillträtt på sin post. Världen höll på att förändras.
Sverige var det land som ansågs ha Europas mest välkomnande flyktingpolitik, men i Växjö hade nazister demonstrerat öppet och hamnat i bråk med uppjagade smålänningar.
Sverige höll på att förändras. I Stockholm var det kallt.

KLAS GUSTAVSSON
Klas Gustavsson sitter i redaktionen för tidskriften Fronesis och har skrivit boken Socialismens liv efter döden (Atlas 2004).

Efter Arbetet Nr 1 2006

Skribent: Klas Gustavsson