Lansbygd, storstad, I-land, U-land, hemlösa, välbärgade. Bengt Ingvarsson har mer än de flesta sett samhällets fram- och baksida under sina år som präst, politiker och missionär.

När jag kom till Tanzania i vuxen ålder var det första gången jag såg en tiggare. Sådana fanns inte i Sverige, berättar Bengt Ingvarsson. Men idag är det vanligt att människor ber om ”en tia till bussen”. Han är präst på Stadsmissionen i Malmö och på fritiden ordförande i hemkommunen Perstorps socialnämnd. Han har sett skiftningarna i Sverige ur olika perspektiv.
Som prästen, själasörjaren under tio år i Uppsala tills familjen flyttade till Perstorp, som kyrkoherde i den borgerliga S:t Petri församling i Malmö och dess motpol Stadsmissionen på Korsgatan.
Som den socialdemokratiske kommunpolitikern i det mindre nordskånska industrisamhället med dess kärnfrågor som är väsentligt annorlunda än storstadens.
– Jag fick litet av politiken till livs när jag som utexaminerad präst 1964 hade verkat bara en vecka i Karlskrona och blev inkallad till kyrkorådets ordförande Göte Pettersson, alias Göte ordförande, eftersom han var en sådan, i det mesta man kunde vara det i, i Karlskrona, berättar Bengt Ingvarsson.
– Han visste att jag hade jobbat i Kyrkans ungdom och med ”fattiga” som han uttryckte det och tyckte jag skulle fokusera mig på dem. Ungdomsarbete var jag van vid, men fattiga hade jag aldrig tänkt på. Bengt Ingvarsson var uppväxt på landet utanför Hässleholm och hade aldrig tänkt engagera sig politiskt. Att stämpla folk som fattiga eller rika, det ena eller andra förekom inte i hans uppväxtmiljö.

EFTER KARLSKRONA HAMNADE han som missionär genom Svenska kyrkans mission i Tanzania.
– Det var under Julius Nyereres tid som president och jag fick lära mig vad afrikansk socialism innebär, att man tar hand om varandra inom storfamiljer, från de allra minsta till de allra äldsta. Alla deltar med vad de kan. Det var något att föra med sig hem till Sverige.

UNDER SINA TIO år i Uppsala var Bengt Ingvarsson mycket aktiv inom Broderskapsrörelsen och det engagemanget tog han med sig vid flytten till Perstorp 1979. I socialnämnden fick han samtidigt som vice ordförande ta del av enskilda ärenden som hamnade på nämndens bord.
Kyrkoherde och politisk förtroendeman i socialnämnden. Tar man emot förtroenden som kan påverka ett beslut i den andra rollen?
– Jag hade inga problem att skilja på mina roller. Andra som såg mig utifrån kunde så klart undra, när han i predikstolen som de lyssnade till på söndagen var samme man som de mötte vid ett sammanträdesbord i kommunhuset på måndagen. Jag såg till att så småningom få arbeta mer med kulturoch skolfrågor i kommunen och sökte prästtjänst i Malmö. I S:t Petri mötte jag en konservativ och borgerlig kultur och politik.
– Jag kände mig uppriktigt sagt inte hemma med den och när tjänsten som präst på Stadsmissionen dök upp år 2000 sökte och fick jag den.

BENGT INGVARSSON SER tillbaka på 90-talskrisen i Sverige.
– Det var privatiseringens årtionde. Allt skulle bli bättre om samhället lämnade ifrån sig till entreprenörer. Under de senaste åren har jag märkt att pendeln håller på att svänga tillbaka. Nu ses det åter som en offentlig angelägenhet att ge svaga grupper olika form av boendestöd. Det syns tydligare i Perstorp än i Malmö. Nu saknas lägenheter för dem. Privata värdar låter hellre lägenheter stå tomma. Det finns tack och lov undantag bland de privata bolagen, inte minst i Malmö har jag noterat.

VARIFRÅN KOMMER ALLA hemlösa?
– En stor grupp är de psykiskt sjuka. För två tredjedelar var reformen att lägga ner institutionsboendet bra – men resten. Där har vi även en hel del av dem som blivit narkotikamissbrukare.

BENGT INGVARSSON FRAMHÅLLER hur ofta missbrukare, alkoholister, uteliggare med mera buntas ihop i debatten.
– Men de är stora individualister och ska behandlas som sådana. Åtgärdsplaner skapade för ett kollektiv funkar inte på dem. Med risk för att tolkas alltför bokstavligt är det svårare att styra en grupp av tjugo sådana individualister än lika många damer i en syförening, småskrattar Bengt Ingvarsson bakom det välansade skägget.
– För fysiskt handikappade lagstiftas om hissar till offentliga byggnader men för de socialt handikappade finns inga hissar.

I BENGT INGVARSSONS samhälle vill han se mera av uppsökande verksamhet på de socialt handikappades egna villkor och därmed bygga upp ett förtroende.
På Stadsmissionen har man sedan några år på uppdrag av Region Skåne egen sjuksköterska och läkarmottagning. När det startade räknade man med en upptagning av 200 patienter för att det skulle anses motiverat. Idag har man mer än 600. Samtidigt avlastas akutsjukvården.
– Vi ska inte dra upp strikta gränser mellan offentligt och ideellt. Vad hade till exempel idrotten i Sverige varit utan sina hundratusentals ideella ledare?
På liknande sätt kan vi organisera oss inom den sociala sektorn. Vi får inte fastna i att det målas upp som ett skräckscenario att den svenska välfärden ”överlåts” åt ideella krafter.
En samverkan är vad det är frågan om, med det som internationellt kallas Non Governmental Organisations.
När statskyrkan upphörde lösgjorde det också banden som åvilar en myndighet och därmed kan kyrkan utvecklas som frivilligorganisation och ingå i den sociala ekonomin. Vi måste tillåta frivilligheten i dagens samhälle, säger Bengt Ingvarsson.

Efter Arbetet Nr 2 2066

Skribent: Thorsten Frennstedt