Under 2004 och 2005 anmäldes 37 fall av kvinnomisshandel i Vellinge. Om siffran är hög eller låg i jämförelse med andra kommuner är ointressant, i varje fall för de misshandlade kvinnorna.

Våld mot kvinnor förekommer överallt, i alla sociala sammanhang och grupperingar. Alla är emot det. Intressantare är följdfrågorna: vad gör vi åt det, vad tror vi är orsakerna, har våldet en koppling till generella maktförhållanden mellan män och kvinnor?
Kan rentav våldet mot kvinnor vara en partiskiljande fråga som kan avläsas i svaren på just de här och en rad andra följdfrågor?
Så enkelt är det naturligtvis inte. En socialdemokrat kan slå sin fru och en moderat kan våldta inom äktenskapet. Det som förenar de två är att de är män.
I veckan diskuterades en kommande kvinnoskyddslag som ska ge kvinnor i alla kommuner tillgång till en lokalt belägen kvinnojour.
Att behovet är stort visar siffror från Malmö där Malmö kvinnojour i fjol ordnade 2000 övernattningar för hotade och utsatta kvinnor och barn från Malmö och kranskommunerna.
Men en kvinnojour i Vellinge kommer aldrig på fråga. Behovet saknas, enligt Vellinges kommunalråd Göran Holm.
Det är ett annat sätt att säga att problemet med utsatta, hotade och misshandlade kvinnor inte existerar i just hans kommun. Och skulle det till äventyrs och undantagsvis uppstå ett enstaka problem av den arten avser Vellinge att i så fall skicka fallen till Malmö kvinnojour, långt bort från villorna på Näset, plus – som idag – fem tusenlappar som tack för besväret.
Jag misstänker att Holm har uppfattningen att kvinnomisshandel, som det mesta i hans Vellinge, är en privat angelägenhet av ett slag som inte kräver annat samhälleligt engagemang än det som polis och rättsväsende i bästa fall kan bidra med.
Hans svar pekar entydigt i den riktningen.
Och tro inte att han är ensam i landets alla mansdominerade kommunala församlingar om att i grunden ha den inställningen – medvetet och cyniskt eller omedvetet och ogenomtänkt. Om inte så hade varit fallet hade ju tanken på en lagstiftad rätt till kvinnoskydd i lokala kvinnojourers regi aldrig behövt bli aktuell.
Det räcker med att ställa frågan hur situationen för Sveriges kvinnor på det här området sett ut om vi inte hade haft en utan tusentals Göran Holm med nära ensamrätt att formulera och genomföra sin politik i sina kommunala pastorat.
För att fortsätta frågandet: är det någon som tror att kvinnomisshandel, barnmisshandel, våldtäkt i och utanför äktenskapet, sexuella trakasserier, rätten till fri abort – det vill säga att kvinnan har samma rätt som mannen att bestämma över sin egen kropp – hade varit politiska frågor av betydelse om inte kvinnor, ensamma och tillsammans, drivit dessa frågor?
Och dessutom tvingats göra det mot en seg mur av manlig liknöjdhet, okunskap och tillvänjning vid attityden att vara den som i sista hand tänker och beslutar i frågor av vikt.
Nu är det strax 1 maj. En dag då vi kan ställa krav, men också lyfta fram det vi ska vara stolta över. Till exempel alla dessa feminister idag och igår och i morgon utan vilka detta samhälle skulle vara sämre än vad det faktiskt är och ska bli.
Män är inte sämre än kvinnor. Men ett Sverige utan bråkiga, modiga, konsekventa, obekväma och envetna feminister av bägge könen blir ett sämre land att leva i.
Vunna segrar är inte vunna för alltid. Det finns en jämställdhetshatande reaktion, i Sverige och i Europa som är nära kopplad till motstånd mot jämlikhetstanken.
Så, både försvar och offensiv.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 29 april 2006

Skribent: Håkan Hermansson