Dumma atombomber och snälla

Vi lever inte i den bästa av världar så länge kärnvapen existerar och hotet om deras användning vilar över framtiden. Dessbättre tillhör ännu inte Iran den numera ganska stora kärnvapenklubben.

I den bästa av världar skulle landets regim inte ens utmana omvärlden genom att anrika uran. Visserligen inte ett uran som kan användas för annat än civila ändamål i en nära framtid. Och visserligen med den uttalade avsikten att inte framställa vapenplutonium och bli nästa kärnvapenmakt, även om vi har rätt att tvivla.
Tyvärr lever vi inte i den bästa av världar. I en sådan skulle Pakistan ha hindrats ta steget in i klubben för några år sedan, liksom Indien. Det skedde aldrig och det vore synd att påstå att världen reagerade enat och beslutsamt när de bägge ärkefienderna officiellt deklarerade sin nyvunna status.
Säkerhetsrådet agerade aldrig. Och idag är de bägge staterna, för första gången samtidigt, nära allierade med det USA som hotar med krig mot Iran för att landet i strid med säkerhetsrådets vilja men utan att bryta mot de övergripande statuterna i ickespridningsavtalet anrikar uran på egen hand.
Här är naturligtvis något som inte stämmer. Amerikaner har ett uttryck som sammanfattar situationens absurditet: den osynliga elefanten i rummet, som ingen låtsas se.
Pakistan är en sådan elefant. Ur spridningssynpunkt är denna bräckliga militärdiktatur fullkomligt livsfarlig och fullständigt opålitlig. Fram till den 11 september 2001 och terrorattackerna i USA var det denna kärnvapenmakt som höll talibanregimen i Afghanistan och indirekt Usama bin Laden under armarna samtidigt som kärnvapenteknologi överfördes mot betalning till Kim Jong Ils Nordkorea av landets ledande atomforskare.
Israel är en annan kärnvapenbärande elefant i rummet som i väst förbigås med ekande tystnad. Israel kan inte anklagas för avtalsbrott eftersom landet aldrig skrivit på ickespridningsavtalet eller utsatt sig för några inspektioner. Israel har också en kort men kuslig historia som exportör av teknik och kunskap till den sydafrikanska apartheidregimen, vars kärnvapenprogram avvecklades när rasistregimen föll.
En inte allt för vild gissning är också att en iransk regim som mer liknat den som shahen ledde fram till revolutionen 1979 och ayatollornas kupp kort därpå aldrig hade utsatts för dagens internationella tryck om man gjort vad Iran gör idag.
För undvikande av missförstånd: Iran leds efter fjolårets val av en på alla sätt motbjudande demagog som dessutom upphöjt antisemitismen till en del av sin statsideologi. Regimen ska misstros och så långt möjligt isoleras politiskt. Presidenten ska berövas alla möjligheter att stärka sin legitimitet både inåt och utåt.
Men Iran som stat kan rimligen inte särbehandlas med andra internationella regelverk än dem som åtminstone på papperet ska tillämpas på alla stater.
Legitimeringen av nya kärnvapennationer som Pakistan och Indien samt särbehandlingen av Israel har dessvärre underminerat FN:s och framför allt USA:s trovärdighet som väktare av lag och ordning på kärnvapenområdet.
Men vad ska världen göra?
Ett preliminärt svar är att tålmodigt vänta ut såväl president Ahmadinejad som George Bush. De sitter inte för evigt. Någon deal dem emellan, för det är vad dagens nukleära pokerspel handlar om, är inte trolig.
Och det är alltså bara en av de två som faktiskt har kärnvapen och dessutom vägrar utesluta att de kommer till användning. Ett faktum som lätt tappas bort i den allmänna upphetsningen.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 15 april 2006

Skribent: Håkan Hermansson