De senaste åren har ett par mer (Constantine) eller mindre (Nattens väktare) lyckade actionfilmer i spåren av Matrix konstruerats kring hur olika väsensskilda grupper kämpar mot varandra medan människorna reduceras till vittnen eller offerlamm.
Om Underworld (2003) – där varulvar ställdes mot vampyrer – var en mix av sagolikt epos och traditionell action så är uppföljaren Evolution i så fall en än mer ogenerad förevändning att tussa ihop monstren i så många blodiga och högljudda slagsmål och förvandlingar som möjligt per minut – något som underlättas av att en del av dem är så stryktåliga att de måste massakreras gång efter gång.
De ruffiga stadsmiljöerna har bytts till östeuropeisk landsbygd, med slott, kloster och lador. Det förstärker de medeltida dragen och associerar till monstrens mytiska ursprung i Rumänien. Det är alltid natt (vampyrer och solljus ni vet). Allt går i blågrått, i vattendrypande stål och sten. Det fungerar utmärkt. Världen är ruggig.
Visst, här finns en intrig. Men den är rent löjligt krånglig, även för mig som sett ettan. Det hjälper föga att filmmakarna desperat ger oss tillbakablickar och långrandiga utläggningar, framförallt i inledningen.
Om man till nöds hade kunnat tolka in en allegorisk klasskamp i Underworld, där aristokrater (vampyrer) slogs mot kroppsarbetare (varulvar), så avlivas alla sådana föreställningar resolut i Evolution. Här står istället de unga, vackra, goda mot de gamla, fula, onda.
Vi får följa vampyren Selenas och hybriden Michaels flykt från och sedan kapplöpning med den nyväckte vampyren Marcus för att befria den senares varulvsbror William ur hans femhundraåriga fångenskap. Fånigt? Tja, och det blir inte bättre av att monstrens urfader själv blandar sig i leken.
Kanske hade det varit bättre att helt strunta i alla blodslinjer och förräderier – på samma sätt som man struntat i sådant som dialog och karaktärsfördjupning. Och stå för att detta i grund och botten bara är en serie fräcka monsterslagsmål.

Underworld Evolution
Regi: Len Wiseman
I rollerna: Kate Beckinsale, Scott Speedman, Tony Curran, Derek Jacobi mfl.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBIRGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson