Efter snart trettio år som socialarbetare, under senare år med ekonomiskt bistånd som specialområde, har jag sett mycket både negativt och positivt. Det negativa tenderar nu att ta över.

Varför har det blivit så? Jag tror att vi som har jobbat länge är överens om främst en förklaring. Pengar. Vi har under årens lopp tillsammans med personal vid övriga instanser, Arbetsförmedling, Försäkringskassa och Primärvård, arbetat för att utveckla samarbete/samverkan. Jag tror också att vi är många som tycker att vi var på väg att lyckas. Det innebar stora vinster för dem som vi är avlönade för att hjälpa och stödja när vi tillsammans med den berörde kunde finna utvägar, ofta utan fortsatt socialbidragsberoende.
Här är det viktigt att klargöra skillnaden mellan bidrag och försäkringar.
Ekonomiskt bistånd, också kallat socialbidrag, är ett bidrag till skillnad mot a-kassa, sjukpenning och sjukersättning (förtidspension) som är försäkringar. Precis som alla andra sådana, till exempel hemförsäkring och bilförsäkring, så utbetalas dessa när villkoren är uppfyllda.
Jag anser också att det är på sin plats, med mediedrevet och borgarnas klappjakt på vad de kallar bidragssverige och bidragsfusk, att påpeka att kriminellt uttag av sjukpenning eller a-kassa aldrig kan handla om bidragsfusk. Det är i så fall försäkringsbedrägeri, på samma sätt som när någon uppsåtligen ljuger till sig ersättningar från andra försäkringar.
Att slippa socialbidrag för sin försörjning är ett lyft för varje människa. Det är förödande att varje månad redovisa sin ekonomi; hyra, medicinkvitton, antal läkarbesök och el-faktura med mera. Att i stället få sin inkomst med en fast summa, helst naturligtvis i form av en lön annars hellre från en försäkring, medför att människor mår bättre. Men drevet går och avslagen/indragningarna ökar.
Därför blir allt så tungt, i första hand för dem som drabbas, men också för oss som skall försöka bistå dem. Det upparbetade samarbetet mellan oss aktörer riskerar att krascha.
Jag är övertygad om att orsaken är jakten på de sjuka som blir till jakt på läkare och Försäkringskassans tjänstemän med procenttal som mål.
Jakten på de arbetslösa blir till en jakt på arbetsförmedlarna med krav om att avstänga viss
procent av de sökande eller kontrollera hur många jobb de arbetslösa söker. Man jämförs kontoren emellan, oavsett hur arbetsmarknaden och de arbetssökande ser ut. Alla måste/vill nå målen som numera handlar om procent.
Resultatet blir att fler tvingas till socialtjänsten för att söka socialbidrag. Här står vi med nya grupper av sökande som hänvisats av våra samarbetspartners.
Vi måste få stopp på katten på råttan och råttan på repet-tänket. Det finns ingen som önskar att stå utanför arbetsmarknaden som arbetslös eller sjuk. Människor har inte som mål att nyttja försäkringssystemen eller gå på socialbidrag.
De flesta förstår, kanske till och med Reinfeldt och hans borgarkamrater, att kostnaderna överförs till socialtjänsten och den enskilde mår sämre, hamnar ännu längre från
arbetsmarknaden än när han/hon var sjukskriven med möjlighet till rehabilitering eller arbetslös och hade möjligheter till åtgärder från arbetsförmedlingens sida.
Det handlar om människor som inte är särskilt benägna att stå upp och tala för sig själva, fullt förståeligt med den grundsyn som etablerats. Det har i alla tider funnits en negativ klang runt socialbidrag, oavsett vad det för tillfället har kallats och nu gäller detta också försäkringsersättningarna. Men vi är många som arbetar med och för dessa tysta grupper och nu är tiden inne att kliva fram och också tala för dem.
Var är du socialarbetare, arbetsförmedlare och försäkringskassetjänsteman? Det är dags för barrikaderna. Förresten du doktor, kan också göra en jätteinsats.

Eva Hillén Ahlström
Bräcke

Skribent: Eva Hillén Ahlström