Göteborgskravallerna har blivit roman

Redan något år efter Göteborgshändelserna hade flera större reportage och vittnesmålsböcker skrivits, som alla försökte bryta med mediernas initialt svartvita bild av vad som skett. När poeten Jörgen Gassilewski nu i romanform ger sig på de dramatiska dagarna trampar han således runt i väl uppkörda spår.
Och frågan är om inte Gassilewski egentligen också har skrivit ett slags reportagebok, som han sedan dolt med en ”litterär” skrud. Han oerhört grundliga research tyder på det. Så vitt jag kan se så stämmer allting, från den halvt misslyckade mooningen på Drottningtorget dit George W Bush inte hunnit anlända och polisprovokatörer som krossar en busskur på Avenyn till de svekfullt avbrutna förhandlingarna på Hvitfeldska och kartläggningen av de dömda demonstranternas bakgrund.
Stämmer, inte i bemärkelsen att allt nödvändigtvis är sant, utan stämmer på så vis att det förekommit uppgifter om allt. För till skillnad från de tidigare dokumentationerna, som hade ambitionen att rensa upp lite i ryktesfloran, så verkar Gassilewski mer vilja återskapa den osäkerhet kring fakta och ansvar som rådde. Gång på gång återkommer frågorna: ”Vem säger det här? Vem uttalar de här sakerna och varifrån? Vem påstår dylikt hela tiden och annat i ungefär samma stil?”
Här frammanas en stark känsla av den dolda makten, av kuggarna som hakar i varandra, utan att det i slutändan går att avgöra varifrån en handling utgår.

Gassilewski följer demonstranten T-Gul (den gulhårige tyske terroristen spöke) under protestdagarna – men med utflykter bakåt i tiden, till demonstrationen i Prag och den tyska autonoma scenen, till sociologistudier i Göteborg mm. Han lyckas ganska bra med att skissa en igenkännlig göteborgsk vänstermiljö som den kunde se ut på 90-talet, med allt ifrån kaffe på Café Java och Einstürzende Neubauten till diskussioner om veganmat och triple oppression-teorin.

Idén att använda T-Gul som ett slags generaliserad farlig demonstrant, som kan vara överallt och ingenstans, är smått genial. Inte bara tillåter det greppet Gassilewski att skildra alla de centrala konfrontationerna. T-Gul blir också det spöke som hemsökt västvärldens säkerhetspoliser från Seattle och Washington till Prag, Göteborg och Genua – och som fått motivera föregripande insatser och ohejdat polisvåld överallt. Han är ett rykte, en fruktan, en del av den ymniga mytbildningen.
Att han mot slutet begår självmord eller inte begår självmord passar bra – det finns de som anser att den svenska vänstern begick ett slags politisk självmord i Göteborg. (Själv tror jag inte det.)

T-Guls berättelse bryts av vad som verkar vara autentiska vittnesmål från flera poliser, från fredsforskaren Hans Abrahamsson, och av utdrag ur tidningarnas insädandarsidor mm.
Det är en lättnad när det sker, inte minst därför att Gassilewski då byter bort sitt nästan olidligt konstlade språk, med oändligt långa meningar, subjektsbyten och omtagningar till mer normal torrprosa.
Och det är just staplandet av INSÄNDARE som slutligen griper tag i mig. Här kokar svart på vitt det hat som skapades när maktens alla instanser – politiker, polismyndigheter, journalister – gjorde gemensam sak i sin demonisering.

Frågan är nu bara vem som ska läsa?
De som inte redan är indragna i den globala rättviserörelsens snåriga inre liv, som inte omedelbart vet vilka Ya Basta, Rättvisepartiet, Anders Svensson eller Helena Tagesson är kommer antagligen att snabbt gå in i dimman.
Och de som är indragna, de vet väl redan det mesta?

Jörgen Gassilewski
Göteborgshändelserna
Bonniers

Artikeln tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad

Skribent: Petter Larsson