I ett Marocko som nyss blivit självständigt växer barndomsvännerna Ali och Memed upp. Båda kommer från välbeställda familjer, läser Fanon och Sartre och slits mellan beundran för västkultur och avsky för det koloniala förtrycket. Avkoloniseringen pågår i Nordafrika. Det algeriska befrielsekriget rasar.
1966 kastas de i fångläger enbart för sina vänsteråsikter och ”omskolas” med tortyr för att passa in i den auktoritära monarki som Marocko snabbt utvecklades till – och fortfarande är.
Omskolningen biter bra. Ali och Memed retirerar från politiken och slår sig till ro med familjer, hyggliga karriärer, Ali som lärare i Marocko och Memed som läkare i Sverige, och allt lägre ambitioner.

Det är mot denna dramatiska fond den marockanske författaren Tahar Ben Jelloun i sin nya roman Den siste vännen tecknar de båda männens livslånga vänskaps- eller kärlekssaga.
Spänningen hålls uppe genom att Ben Jellun redan från början redogör för en slutlig och brutal brytning mellan vännerna. Varför Memed oväntat dumpar Ali är den gåta som ska få svar.

Boken visar hur oklara gränserna mellan ett (erotiskt) kärleksförhållande och nära vänskap ibland kan vara. Ben Jelloun låter till och med de båda vännerna ha sex, inte med varandra, men tillsammans. De onanerar tillsammans, går till prostituerade tillsammans och delar under en period på ett rum där de turas om att vara med sina flickvänner.
I en annan tid, på en annan plats, med andra sociala normer, hade de – kanske – varit älskande.
Överhuvudtaget är det en mycket manlig värld Ben Jelloun skriver fram. När vänskapen mellan pojkarna och männen ställs i centrum reduceras kvinnorna först till sexobjekt och sedan till mer eller mindre svartsjuka hustrur och därför hinder för vänskapen. Och barnen? De existerar nästan inte alls. Paradoxalt nog finns ett lite gubbsjukt drag i det överdrivna frossandet i ungdomens sexuella äventyr.

Här finns en del uppenbara paralleller till Ben Jellouns eget liv. Han föddes liksom Ali i staden Fès och flyttade som barn till Tanger. Också han fängslades som ung radikal stundent och sändes till samma fångläger som de båda fiktiva vännerna, innan han, liksom Memed, flyttade utomlands, i Ben Jellouns fall till Frankrike.
Oavsett denna självbiografiska botten är Den siste vännen främst en skickligt komponerad berättelse, där Ali först får föra ordet, men där hans berättelse sedan om-berättas av Memed. Då sker förskjutningar i vad som är viktigt; exempelvis beskriver han tiden i fånglägret mycket mer detaljerat än Ali. Men viktigare är att vi får fler ledtrådar- och slutligen också ett svar på den hastiga brytningen.

Den siste vännen
Tahar Ben Jelloun
Övers: Mats Löfgren
Alfabeta

Artikeln tidigare publicerad i Smålands-Posten

Skribent: Petter Larsson