Agneta Eriksson är ansvarigt kommunalråd för utbildningsfrågor. Hon är stolt över att Malmö har lyckats arbeta bort förskolekön.
Efter Arbetet har mött henne för en intervju om köer och reformer. Hon berättar bland annat att hon vill att staten ändrar skolintagningen till två gånger om året, så att det blir fler möjligheter att ta in barn i förskolan.

Lagen om att kommunen måste erbjuda en familj barnomsorg efter fyra månader kom redan i mitten av nittiotalet. Borde ni inte ha gjort den här extra satsningen tidigare?

– Jo, det kan man tycka. Så här i efterhand kan jag också tänka så. Men det här är ju något som har växt fram. Vi har jobbat oerhört intensivt i flera år med att ta fram nya platser, och har lyckats med det också. Under tiden har det hänt saker som har gjort att det ändå har blivit otillräckligt.

Vad då?

– Det har kommit flera reformer som har förändrat förutsättningarna. Vi har fått allmän förskola för 4-5-åringar, maxtaxan och så har föräldralediga och arbetssökande fått rätt till 15 timmar barnomsorg. Det är viktiga reformer allihop, men för kommunen har de inneburit ett ökat tryck. Till detta kommer en kraftig inflyttning till Malmö.

Är det fler som vill ha barnomsorg idag?

– Ja utan tvekan. Och den här ökade tillgången har lett till att efterfrågan på familjedaghem har minskat. När alla har lagstadgad rätt till en förskoleplats är det få som väljer att placera sitt barn hos en dagmamma. Kurvan sjunker brant.

Varför kom beslutet om de 45 miljonerna just 2005?

– Beslutet var en direkt följd av att vi 2004 bildade en särskilt styrgrupp för utbyggnaden av förskolan. Ansvaret för att producera förskoleplatser ligger på stadsdelarna, men när vi såg att utbyggnaden inte var tillräcklig, bildade vi en parlamentarisk grupp för att verkligen ta ett grepp över situationen. Där fanns också tjänstemän från flera olika förvaltningar.

Vad gjorde den här gruppen?

– Det togs fram en mycket noggrant underlag över behovet under flera år framåt och då framgick det tydligt att det var en insats i den här storleksordningen som behövdes. Sedan tror jag att Välfärd för alla har haft betydelse. När vi i kommunen har som mål att fler ska komma i arbete och studier, kan vi inte ha en situation där brist på förskoleplatser hindrar dem från att ta ett jobb.

Och beslutet fattades i politisk enighet?

– Ja. Alla partier var med på det här.

Det verkar inte finnas lika mycket ideologi och politisk laddning kring barnsomsorgen som inom skola eller sjukvård. Hur kommer det sig?

– Jag tror det finns flera skäl. Att behovet är så stort spelar förstås in. Om vi hade en situation där vi hade ett överskott på förskoleplatser, skulle det vara svårare att säga ja till enskilda förskolor om vi samtidigt måste göra oss av med kommunala. Sedan är det också småskaligheten. De flesta enskilda förskolor är kooperativ med en eller ett par avdelningar och socialdemokraterna har alltid varit positiva till kooperativ.

Du beskriver en utveckling där mycket inom barnomsorgen har blivit bättre. Något som har försämrats är tillgången till öppna förskolor som blir färre över hela landet.

– Ja, så är det. Öppna förskolor är ingen lagstadgad verksamhet. Och vi måste prioritera det som vi har skyldighet till enligt lagen. Öppna förskolor är till för föräldrar som är hemma med barn. När efterfrågan på heltidsplats i barnomsorgen ökar så minskar behovet av öppna förskolor.

Nyligen kom Skolverket med en rapport där Malmö får kritik framför allt för stora skillnader inom skolan. Kritik riktas också mot förskolan, dels för köerna, dels för bristen på språkstöd.

– Skolverket har helt rätt. Vi behöver fler flerspråkiga pedagoger. Men det är inte så lätt. Man kan inte bara byta ut den personal vi har.

Några enspråkiga avdelningar har inrättats, men är inte så eftertraktade. Hur kan det vara så?

– Tyvärr har vi från samhällets sida dubbla budskap kring det här. Det har ju varit väldigt intensiva diskussioner och har utvecklats till en fråga med politiska skiljaktigheter. Jag tycker att all forskning entydigt visar att inlärningen blir bättre med modersmålet som grund. Andra är väldigt rädda för det här.
– Men det verkar bara gälla vissa språk. Ingen skulle ha synpunkter på skolor eller förskolor där man talar spanska, engelska eller franska. Men när det handlar om arabiska eller albanska blir det en annan sak. Jag tycker att det finns en obehaglig ton av diskriminering i den här debatten

Ett sätt att klara en utbyggnad skulle vara att ta in fler barn i grupperna. Hur är det med den saken?

– Det har faktiskt varit tvärtom de senaste åren. Vi har fått statliga pengar för att öka personaltätheten och det har vi också gjort. Det är klart att det är större grupper nu än förr, men den förändringen kom i början av nittiotalet, inte nu.

Hur ser du på utbyggnaden framöver?

– Vi har bara en stor intagning och det är i augusti då skolan tar in förskolebarnen. Men sedan fylls barnomsorgskön under hela året, utan att det egentligen flyttar så många. Här jobbar stadsdelarna med olika gummibandsprinciper, de stänger och öppnar avdelningar. För egen del tycker jag att de svenska intagningsreglerna är förlegade. Anledningen till att barnen börjar i skolan i augusti är att det för över 100 år sedan var viktigt att barnen skulle hinna delta i arbetet med skörden. Andra länder har avskaffat det här systemet för länge sedan. I Australien och Nya Zeeland börjar barnen skolan på sin födelsedag och det går hur bra som helst. Ett minimikrav vore att ha intagning två gånger om året.

Ur Efter Arbetet nr 1 2006

Skribent: Mikael Ringman