När detta skrivs är det inte ställt utom allt rimligt tvivel att den gripne Haga-mannen i Umeå är skyldig till de brott han misstänks för och nu också häktats för.

Men redan i onsdags dömdes både han och hans familj, en kvinna och två små flickor i skolåldern, till allmän beskådan och utsatthet i ett antal folkdomstolar som går under namnen Expressen, Kvällsposten, GT och TV3.
I går, fredag, upprepades mediedomen när mannens ansikte hängdes ut för andra dagen till allmän beskådan, från Kiruna i norr till Trelleborg i söder.
Förklaringen, enligt Expressens chefredaktör Otto Sjöberg, till att tidningen väljer att skjuta normala mänskliga och pressetiska hänsyn åt sidan är att ”bevisningen i det här fallet är så stark” att det inte fanns någon anledning till återhållsamhet.
Han använder ordet bevisning. Sådan framkommer i bästa fall under en rättssäker och i fall som dessa ofta utdragen process där varje påstående från polisens och åklagarens sida, vittnesmål, teknisk bevisning och indicier granskas och värderas.
Till sist återstår en bevisning som rättens ledamöter i första och ibland också andra och tredje instans tar ställning till och som mynnar ut i friande eller fällande dom.
Någon bevisning har Expressens ansvarige utgivare alltså vare sig sett eller kunnat värdera. Däremot en rad uppgifter och påståenden från polisen – officiella som läckta.
Men okej, låt oss bortse från sådana petitesser som till vardags inte brukar tynga Expressens samvete. Låt oss också erkänna att polisens uppgifter om DNA-koppling mellan fynd på ett antal brottsplatser och den nu gripne ger en särskild tyngd åt polisens berättelse.
Men inte ens när detta vägs in leder det till att en förkrossande majoritet av svenska medier omedelbart hänger ut den misstänkte och dömer hans familj till en mardrömslik tillvaro i offentlighetens blixtljus från en dag till en annan.
Har de tänkt fel? Har Expressen varit modigare, agerat mer professionellt, i högre grad tagit sitt journalistiska uppdrag på allvar och i linje med sitt ständiga propagerande för en yttrandefrihet utan gränser vunnit en ny seger för det fria ordet och den fria bilden?
Det står var och en fritt att tycka så. Och i Expressens fall har i så fall detta publicistiska mod också redan belönats rikligt. Närmare bestämt med en ökad upplaga på 30 000 ex jämfört med en normal torsdag, enligt branschtidningen Resumé.
Lägg till samma siffra för fredagstidningen då konkurrenten Aftonbladet ännu inte röjt namn och bild på löpsedlarna och vi är redan uppe i 60 000 fler sålda tidningar.
Det är alltså inte bara modigt att agera åklagare och domare under journalistisk täckmantel och kittla de grövsta hyenainstinkter som var och en av oss bär på även om vi skäms för det. Det är också lönsamt.
Jag misstänker att Expressen struntar fullkomligt i att de iscensätter ännu ett pressetiskt haveri och dessutom spekulerar i att de andra snart följer efter på det att det snart glöms bort vem som var först att tänja den etiska gränsen till den brast.
Har den då brustit? Ja, den brast i det ögonblick då Expressen inte gav modern och de två minderåriga döttrarna däruppe i Umeå ett minimum av tid att ta in chocken och anpassa sig till den fruktansvärda verklighet som gripandet av maken/pappan inneburit.
Expressen ansåg sig inte ha råd att visa ett uns av hänsyn under ett par kritiska dagar till en nu krossad familj. Annat var viktigare.
Det är cyniskt och det är ynkligt, men det har uppenbarligen betalat sig.

Publicerad i Skånska Dagbladet 1 april 2006

Skribent: Håkan Hermansson