Lotta Lundgren är verksamhetsledare i ett hus fyllt av drömmar i Rosengård i Malmö. Hon är också statligt utredare och socialdemokratisk fullmäktigeledamot.
Jag möter henne i Drömmarnas Hus, d v s i det som en gång bara var Rosengårds herrgård, men som förvandlats till ett centrum för ungdomskultur.

– Alltför många människor har förutfattade meningar om varandra eller är rädda för varandra. Vi skapar mötesplatser för ungdomar med olika bakgrund. Deras intresse för kultur gör att de möts naturligt. När de väl kommit så långt diskuterar de också andra viktiga frågor. Kulturen bildar utgångspunkten för gemenskap, men är också ett demokratiskt instrument. Man ges möjlighet att uttrycka sig, göra sin röst hörd, kanske i form av rap eller en dokumentärfilm.
– Det kändes som ett fantastiskt kliv framåt, när Drömmarnas hus 2005 fick ett permanent bidrag från Malmö Kommun för att bedriva barn och ungdomskultur för hela Malmö.

Lotta Lundgren har jobbat som dramapedagog, regissör, skådespelare, utbildare och föreläsare.
Innan hon blev kulturarbetare, så hette det åtminstone förr i tiden, har hon också gästspelat som alldeles vanlig lönearbetare inom vården och handeln. Och som au pair i Paris.
Drömmarnas hus är inne på sitt 16:e år och har idag 35 anställda, om man räknar deltidarna. Det började i liten skala med Teater X och uppsökande teater och har efterhand vuxit till en rikt förgrenad ungdomsverksamhet, som idag inte bara vänder sig till ungdomar från Rosengård utan från hela Malmö.

Lotta Lundgren berättar att verksamheten under 2005 berörde ca 27 000 personer. 13 400 deltog i kurser, skolarbeten, pedagogisk verksamhet eller studiebesök. All verksamhet är gratis.

– Vi jobbar också med ungdomar som inte har lyckats ta sig in i samhället och som mår dåligt. Den gruppen ökar tyvärr. Det är ungdomar som lever på socialbidrag och där de traditionella arbetsmarknadsinsatserna som står till buds inte fungerar.
– Det kan ha många orsaker. Drogmissbruk eller kriminalitet, att de mobbats, att de fött barn väldigt tidigt eller att de är sjukskrivna. Fler unga än man tror är deprimerade och sjuka.
Det handlar om ungdomar mellan 18 och 25 år gamla och för att stötta dem lägger man ”individuella pussel” för varje deltagare.
– Sen specialdesignar vi ett program för varje person som kommer hit. Några har ingenstans att bo, därför var det viktigt att samarbeta med det kommunala bostadsbolaget MKB.
– Alla kan något. En del kan vissa saker väldig bra, men saknar andra bitar för att funka i olika sociala sammanhang.
Hur vet man då att man lyckas?
– Jag skulle uppskatta att två tredjedelar går vidare härifrån till studier. Andra lotsar vi in på olika arbetsplatser.
Tillsammans med en mängd andra aktörer som Arbetsförmedlingen, utbildningsförvaltningen, föreningslivet, Malmö Stad, Försäkringskassan, HSB och MKB har man skapat ett brett partnerskap inom ramen för något man valt att kalla Equal-projektet New City. Kanske kan det översättas Jämlikhetsprojektet Ny stad? Varför kunde det förresten inte fått heta så, tänker jag?
– Vi har fått pengar bland annat av Malmö kommun, Ungdomsstyrelsen och Svenska ESF-rådet (Europeiska Socialfonden) för att under tre år försöka förändra de strukturer som gjort och gör att de här ungdomarna inte tar sig in i arbetslivet och samhällsgemenskapen. I projektet finns åtta unga coacher anställda, som är ute och träffar ungdomar, tar reda på vad de vill göra och engagerar dem.

Skribent: Bo Bernhardsson