Jodå, kravallerna i de franska förorterna i höstas hade med politisk islam att göra.
Men inte alls på det sätt som många vill tro.

I en ny rapport som publicerades den 9 mars hävdar konfliktforskningsorganisationen International Crisis Group att upploppen måste förstås som ett resultat av att politisk islam är på tillbakagång i Frankrike.
”Det fanns,” skriver man ” inga skäggiga provokatörer bakom upploppen och inga äldre bröder som kunde stoppa dem.”
Nej, istället är det, skriver Crisis Group, ”den politiska islamismens utmattning, inte dess radikalisering, som förklarar mycket av våldet, och det är av-politiseringen av unga muslimer, snarare än deras påstådda anslutning till en radikal kommunitarism, som borde vara skäl till oro.”
Det är för övrigt första gången Crisis Group befattar sig med ett land i Västeuropa. Annars brukar deras välunderbyggda rapporter behandla läget i mer fjärran konflikthärdar, i Afrika, Asien och Latinamerika. Men tydligen är rapporten tänkt som den första i en hel serie kring islamism i Europa.

Så här hänger det ihop.
Under 80- och 90-talet kom organisationer som kombinerade religion med en politisk agenda att bli de viktigaste representanterna för de fattiga, muslimdominerade förorterna. Det var framförallt Union des organisations islamiques de France, UOIF, och L’union des jeunes musulmans, UJF.
Idag har dessa organisationer nästan blivit en del av den franska stat man ursprungligen kritiserade. För att uppnå erkännande och inflytande har man gjort sig av med många radikala krav, tappat kontakten med förorternas verklighet och på det stora hela blivit mer och mer tandlösa.
De har, framförallt i ungdomarnas ögon, tappat all trovärdighet och kan inte längre göra anspråk på att representera dem.
Som chefen för en muslimsk hemsida, Saïd Branine, säger:
”De unga muslimerna på lokal nivå bekymrar sig inte över religion, utan över diskriminering, islamofobi, den palestinska frågan”.

Det är på sätt och vis ett klassiskt problem. En rörelse som vinner inflytande avradikaliseras och stagnerar, blir en del av den maktapparat man från början vände sig emot. Och nya protester bryter fram.
I det politiska vakuum som uppstått har framförallt salafismen – en radikalt konservativ religiös inriktning – fått fotfäste och växer som rörelse.
Men salafisterna sysslar inte med politik i någon rimlig mening. Deras lösning, om man kan kalla det så, på de ekonomiska och sociala problem som förorternas invånare dagligen möter är individuell utvandring till muslimska länder – inte organisering och mobilisering för att förändra det franska samhället, än mindre, vilket man ibland kan får höra, upprättandet av en islamistisk stat i Frankrike.

Vi har alltså människor som inte bara är utsatta för en rasistiskt grundad ekonomisk och social marginalisering och diskriminering.
De saknar dessutom meningsfull politisk representation, de saknar kanaler för att kommunciera med den stat som i allt väsentligt betraktar dem som ett säkerhetsproblem.
Det har givit upphov till två reaktioner, hävdar Crisis Group.
Å ena sidan upploppen. De måste förstås som ett sätt att synliggöra förorterna, som ett sätt att tvinga fram socialt erkännande.
Å andra sidan den väpnade kampen, som Crisis Group kallar jihadism. Tidigare spillde ofta den väpnade kampen i de forna hemländerna över i Frankrike. Men numera handlar det snarare om att man upplever att man deltar i en global konflikt med västvärlden i stort. Utöver den dagliga diskriminering och fattigdom som man möter i Frankrike, så motiveras kampen med övergreppen mot muslimer i Palestina, Tjetjenien och Irak.
”I klartext”, skriver Crisis Group, är det ”inte västvärldens normlöshet som är problemet, utan västvärldens imperialism.”
Och religionen?
Nja, det är snarast något som kommer i efterhand, som motivering.

De bredare islamistiska organisationerna är alltså inte några plantskolor för vare sig upploppsmakare eller terrorister. I båda fallen handlar det om att det är när meningsfulla politiska kanaler INTE finns, som våldet tar vid.

Så vad bör göras?
Crisis Group har som vanligt en lång lista, som kanske kan sammanfattas i tre övergripande punkter.
* bekämpa de verkliga problemen: rasismen, fattigdomen, arbetslösheten och slå till hårt mot polisens trakasserier och övervåld.
*engagera er på allvar för att nå en lösning på de stora konflikterna: irak, palestina, Tjetjenien.
*och inbilla er inte att en politik som går ut på att prata med ”moderata”, kontrollerbara muslimer kommer att fungera. Politiska representanter måste vara just representativa. Annars kan det kvitta.

ATIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I P1 Obs kulturkvarten

Skribent: Petter Larsson