Skattebidrag för rika

Med jämna mellanrum blossar den upp: pigdebatten.
Hjälp och avlastning för stressade småbarnsföräldar och nya skatteintäkter från nya vita jobb utlovas av förespråkarna.
Men erfarenheter från våra nordiska grannländer visar en annan bild.

Det har funnits med i debatten i minst tio år. Som en skimrande hägring och ett oförlöst löfte om nya jobb, lättare vardag för stressade småbarnsfamiljer och handfast hjälp åt unga, ambitiösa kvinnor i karriären.
Det skulle skapa minst tio tusen nya arbeten i en tid med hög arbetslöshet.
Det skulle vips städa bort tusentals svarta jobb och ge samhället nya, friska skatteintäkter plus rent samvete
hos dem som äntligen kan komma ut som snövita egenföretagare i städbranschen.
Och det är ett av få unika jobbskapande förslag från de borgerliga partierna som inte direkt och synligt handlar
om avskaffande av ”onödigt byråkratiskt krångel” för småföretagare eller försvagad arbetsrätt för anställda.

Moderaternas förslag

Entusiasternas namn, med en biton av nykter saklighet, är avdrag för hushållsnära tjänster. Ibland, i debattens hetta, använder också förespråkarna den mer precisa beteckningen ”avdrag för städhjälp”.
Och eftersom det främst handlar om just det så har kritikerna fastnat för den lättfattliga benämningen pigavdrag med sin doft av malkulor och svenska pilsnerfilmer från ett svunnet 30-tal där hembiträdet antingen var ett hunsat våp eller ett bastant fruntimmer
med skinn på näsan, som ibland tog sig friheten att mopsa mot unge herrn i huset.
Pigavdragets historia har gått i vågor. Det föddes i tidigt nittiotal och om någon ska ges äran av att ha, om inte
kläckt så i varje fall hårdlanserat idén med stor uthållighet under mer än ett decennium så är det lundaekonomen
och numera också moderata riksdagsledamoten
Anne-Marie Pålsson.
Familjen som företag 1994, på kvinnodagen den 8 mars, publicerades hennes bok ”Finns det en marknad för hemarbete?”. Det här var en tid då bolagisering och privatisering var den borgerliga kungstanken. Varför
stanna vid kommunala verksamheter och statliga bolag, varför inte betrakta också hushållen som egna bolag, frågade Anne-Marie Pålsson.
Genom att se familjen som ett litet företag som bedrev produktiv verksamhet av skilda slag, främst naturligtvis
städning, så skulle ju kostnaderna för hushållsarbetet kunna göras avdragsgilla på skatten.
Vid sidan av de utlovade ekonomiska vinsterna lanserades också idén att detta var en dubbel jämställdhetsreform.
Äntligen kunde kvinnor i karriären få råd att lämna över hushållsarbetet till ”lågproduktiva grupper”, som det heter i en tillbakablickande historik av en sympatiskt inställd recensent av Pålssons genombrottsbok.
Med lågproduktiva avses ungdomar och kvinnor som av skilda anledningar inte anses satsa på en karriär. Var och
en får föreställa sig vilka kvinnor som avses och varför karriär inte är något för dem och varför pigavdrag skulle
göra dem särskilt lyckliga.

Stöd från facket

Att männen skulle göra sin del av hushållsarbetet var, varken då eller nu, en särskilt framträdande tanke hos Anne-Marie Pålsson och den växande skaran avdragsentusiaster. Bland dem återfanns efter hand en och annan socialdemokrat och senast också företrädare
för fyra LO-förbund. I Sverige dämpades efter hand debatten för att först i år återkomma i nygammal form. I januari inbjöds Finlands andra finansminister Ulla-Maj
Wideroos från svenska folkpartiet att tala inför tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation Almega.
Maud Olofsson hakade på och skrev den mest entusiastiska pläderingen på flera år för det som i Finland kallas pigreformen, utan att upphovsmännen där skäms för benämningen.
I Finland, hette det i Olofssons inlägg i Dagens Nyheter, hade avdraget blivit en succé. Sluta tjata och gör som i Finland, utropade Svenska Dagbladets ledarsida samma dag.

Det finska exemplet

Vad hade då hänt i pigornas förlovade Finland?
2001 permanentades en försöksverksamhet, som gett hushållen rätt att göra avdrag för olika tjänster som utförs i hemmet – eller dess närhet, till exempel trädgårdsskötsel och gräsklippning.
Skattesubventionen var högre om man anlitade en firma än om man anställde en person. Ett äkta pigavdrag för till
exempel städning var ca 57 procent.
Om ett vitt städuppdrag, som i Sverige kostar ca 300 kronor i timmen subventionerades på finskt vis skulle kostnaden bli ca 140 kr.
Blev det fler jobb, ökade jämställdheten – kort sagt blev det den succé som Maud Olofsson trott sig se? En statlig utvärdering under ledning av professor Jaakko Kiander
gav de viktigaste svaren. Döm själva.
Reformen hade dittills kostat de finska skattebetalarna 840 miljoner
kronor. För de pengarna hade 560- 744 årsarbetstillfällen inom sektorn traditionella hushållsgöromål skapats.
Resten av pengarna hade gett lite skjuts åt bygg- och reparationsarbeten i välbeställda människors hem och trädgårdar.
Jobbtillskottet i själva pigdelen av det avdrag som annars mest handlar om traditionella mansjobb motsvarade
0,02-0,03 procent av sysselsättningen i Finland.
Endast fem procent av hushållen utnyttjade avdraget och utredningen konstaterade att det i huvudsak var
höginkomsttagare som utnyttjat skattesubventionen.
Skattebidrag för välbeställda Det kan med andra ord betecknas som ett mot välbeställda hushåll riktat skattebidrag, bekostat av samtliga skattebetalare, för att åstadkomma en närmast försumbar ökning av sysselsättningen och utan några som helst andra effekter
för jämställdheten än att ett halvt tusental finska kvinnor nu kunde jobba vitt i rika människor hem.
Konjunkturinstitutet gjorde i fjol ett försök att beräkna effekterna av ett svenskt pigavdrag i studien ”Samhällsekonomiska effekter av skattelättnader för hushållsnära tjänster”.
Den landade i att de finska erfarenheterna pekade mot att det alternativa utfall som döpts till mindre fördelaktiga
effekter var det mest troliga i Sverige. Enkelt uttryckt: försvinnande få jobb till avsevärda samhällskostnader.

Dyr reform

2004 frågade Sifo vilka som var intresserade av ett sådant här avdrag och hur lite en timme städning skulle få kosta
för att det skulle vara intressant. Också attityden till svartstädning undersöktes.
Ju rikare hushåll desto större intresse för ett pigavdrag och
desto större tolerans för svartarbete i hemmet. Inga höjda
ögonbryn där. Men desto intressantare var att tre fjärdedelar av familjer med vanliga hushållsinkomster
– upp till 40 000 kronor i månaden – bara kunde tänka sig
att anlita städhjälp om den kostade 100 kronor eller mindre i timmen.
Ett annat sätt att uttrycka saken är att ett pigavdrag måste kosta flera miljarder för skattebetalarna innan det börjar bli intressant för en helt vanlig svensk familj. Miljarder som i så fall måste tas någon annanstans. Äldrevården, skolan, polisen? Välj själv.
Den finske utredaren Jaakko Kiander konstaterade torrt att pigreformen inte handlade om ekonomi utan om ideologi.
TCO-ekonomen Roland Spånt menar att ”subventionerade hushållstjänster skulle vrida utvecklingen bakåt och skapa en lågproduktiv tjänstesektor i stället för att nya högteknologiska jobb utvecklas. Det vore mer vettigt
att stimulera fram exempelvis bättre dammsugare eller strykfria skjortor”.
Möjligen drogs samma slutsats i Danmark där avdraget blev ett sysselsättningspolitiskt fiasko och numera
är helt avskaffat.

Skribent: Håkan Hermansson