När avreglering och marknadslösning leder till fantasipriser, utslagen konkurrens och överföring av miljarder från hushåll och producerande företag till några få bolagsjättar, ja då är det inte längre så kul.

Minst kul är påpekandet för de marknadsfundamentalister bland borgerliga partier och kåren av allvetande nyliberala ekonomer som drev fram avregleringen av elmarknaden och fick en passiv socialdemokrati att köpa avregleringsfilosofin också på ett område där den visat sig göra stor, kanske irreparabel skada.
Intressant är det att sanningen om den misslyckade elmarknaden nu uttalas av den tungviktare inom näringslivet, Sverker Martin-Löf, som har hela den svenska processindustrin bakom sig i kravet på en statlig återreglering av elmarknaden.
Pinsamt är det för borgerliga avregleringsentusiaster, som vill sälja ut familjesilvret i form av en rad statliga och mycket framgångsrika företag och som under alla år som gått av privatiseringar och avregleringar aldrig yppat ett ord av oro för en utveckling som enligt Martin-Löf på allvar hotar sysselsättningen i en rad svenska nyckelbranscher.
Trist är det att just denna kritik viftats undan och tystats ner när den kommit från fackligt håll. Ändå har var och en som betalat en elnota under senare år och samtidigt följt kursutvecklingen för de få el-jättar som genom uppköp växt sig gigantiska noterat att något måste vara i grunden fel när en reform som påstods leda till ökad konkurrens bara inneburit ständigt höjda elpriser och usel service när det blåser hårt och näten släcks ner.
Men att kritisera eller ställa frågor om avregleringarnas effekter har hittills behandlats som utslag av politisk nostalgi.
Det var det här som för ett tiotal år sedan var den enda vägen. För Sverige, Europa och världen: avregleringar, nedmontering av statlig näringslivspolitik, privatiseringar och bolagiseringar så långt in i välfärdsstatens basverksamheter som gick att nå.
Alternativet beskrevs som planekonomi – ett begrepp så fult att den som uttalade det kunde ifrågasättas för bristande förståndsgåvor eller kommunistiska böjelser.
Så vitt jag förstår är det just planekonomi på energiområdet som nu förordas av Sverker Martin-Löf och hans uppdragsgivare bland direktörer i pappers-, gruv-, stål-, kemi-, plast- och läkemedelsindustrin.
Utan statligt reglerad och kontrollerad elmarknad hotas investeringar och jobb, säger de. Som systemet nu fungerar väntar bara ständigt höjda priser på en avreglerad marknad präglad av obefintlig konkurrens.
Elmarknaden är svår att förstå sig på för den vanlige konsumenten. Vi är numera sammankopplade med en europeisk energimarknad, prissättningen sker på en börs och varje förändring av det nuvarande systemet förutsätter åtgärder på europeisk nivå som sannolikt är politiskt ogenomförbara.
När anden en gång släppts ur flaskan kan man inte utan svårigheter trycka tillbaka honom och skruva på korken – så tycks avregleringen av just elmarknaden fungera. Göran Persson kunde igår inte säga mycket mer än att han känner obehag inför den verklighet som beskrivits av industrin.
Desto mer angeläget att från och med nu slå vakt om en politik där ideologisk förblindning inte leder till den här typen av effekter och förhindra att fler samhällsområden och statliga verksamheter utsätts för privatiserarnas och avreglerarnas glada klåfingrighet.
Det kan till exempel ske genom att senare i höst se till att den här ideologin inte blir regeringspolitik de närmaste fyra åren.

Publicerat i Skånska Dagbladet 23 mars 2006

Skribent: Håkan Hermansson